Förändringarna i omvärlden ställer enorma krav på en arbetarrörelse som är svagare än på väldigt länge. Socialdemokraternas valresultat är det sämsta sedan 1914. Vänsterpartiet lyckades inte täcka upp för nederlaget och backade för tredje valet i rad. Sverige har kommit ikapp den obehagliga utvecklingen i resten av Europa och har nu ett riksdagsparti som i alla sina svar på samhällsproblemen har en syndabock: invandrare. Det är inte bara arbetarrörelsens partier som försvagats och misslyckats. Den viktigaste förändringskraften i Sverige, fackföreningsrörelsen har utsatts för frontalangrepp från regeringen. Allt detta kombinerat med en otillräcklig anfallsstrategi innebär att vi nu sitter med Svarte Petter på hand i minst fyra år. Alla är vi överens om att detta måste vi förändra. Men hur förändring?
Att vara det tydligaste vänsteralternativet i svensk politik på 2010-talet ställer delvis nya krav på strategier, såväl politiska som organisatoriska. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre. Skillnaden mellan 90-talets Sverige och nutiden är påfallande. Den politiska kartan är omritad och de faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut idag för oss som vill ha en radikal förändring. Fundamenten i den svenska modellen håller på att vittra sönder, det har länge saknats en politik för full sysselsättning och villkoren på arbetsmarknaden domineras av otrygghet. Avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin och politiken på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformens införande, explosionen av visstidsanställningarna och EU-direktivens tvångströjor. De enorma skattesänkningarna och trygghetssystemens totala urholkning har förändrat Sverige i grunden. För att använda mig av ett gammaldags utryck i dessa förnyelsetider: relationen mellan arbete och kapital är en annan idag.
För att kunna förändra måste vi förändras. När borgerliga debattörer talar om förnyelse, är det oftast liktydigt med ytterligare marknadsanpassning. Förnyelse är lika med högervridning. För Vänsterpartiet är det inte ett alternativ, tvärtom så ska vi vara de som även i framtiden tydligast bekämpar den utvecklingen. Vi måste däremot förstå att kampen, ibland, förs på nya arenor, med andra metoder och mot tyngre motståndare. Systemkritikkritiken på 2010-talet har nya utmaningar.
Ett politiskt projekt
Den borgerliga alliansen vann inte valet på en eller flera reformer, utan på en sammanhängande berättelse. Sagan om utanförskapet, dikten om arbetslinjen och mantrat ”det ska löna sig att arbeta” är viktiga komponenter för Moderaternas rekordframgångar. Vi måste också fila på vår berättelse. Vad vill vi och varför vill vi?
Vänsterpartiet ska ha ett tydligt politiskt projekt som genomsyrar partiarbetet i partiföreningarna, kommun- och landstingsarbetet, i partiledningen, distrikten och riksdagsgruppens arbete. För att vi ska få genomslag krävs det att vi vågar göra nödvändiga och strategiska prioriteringar. Vilka de ska vara tål att tänkas på och jag har inga färdiga svar att komma med idag. En positiv lärdom från valrörelsen är att vi i viss mån lyckades sätta dagordningen om vinster i välfärden. Finns det något att bygga vidare på runt detta?
Organisationen som vapen
Vänsterpartiet är ett litet parti med små resurser. Ska vi lyckas bättre i framtiden måste vi se över de resurser vi har och se till att använda dem på bästa sätt. En trimmad organisation som kan bära och utveckla det politiska projektet är nödvändigt. Att maximera vårt utåtriktade arbete och skapa strategiska samarbeten med relevanta organisationer är viktiga framtida målsättningar. Det här måste vi konkretisera så att det blir en förändring i vårt arbetssätt på riktigt. Tyckandet måste i slutändan kokas ner till handfasta åtgärder.
Opinionsbilda
Vänsterpartiet har i jämförelse med högern knappa resurser till opinionsbildning. Vad som diskuteras och ur vilken vinkel bestäms i hög utsträckning av media. De objektiva förutsättningarna för en vänsterutgångspunkt i debatten är inte de bästa. Men det är så det ser ut, så det är bara att gilla läget och fundera på vad vi faktiskt kan påverka. Vi har ingen tankesmedja med resurser jämförbara med högerns Timbro, även inom arbetarrörelsen ligger vi i lä i detta avseende. Vi måste fundera på hur vi blir bättre på att bilda en opinion för exempelvis en annan ekonomisk politik, hur vi ska lyckas nå ut med våra prioriterade frågor och hur vi ska förändra människor uppfattning om vilka vi i Vänsterpartiet är.
För att det ska bli möjligt att göra relevanta förändringar krävs ett stort arbete av oss i framtidskommissionen, med att samla in medlemmars, sympatisörers, debattörers och till oss närliggande organisationers åsikter och tankar. Viktigast av allt är att skapa en bild av hur det ser ut i hela Vänsterpartiet . Vi kommer att lägga den största tiden av vårt arbete att ta reda på det. När man ska vända på alla stenar är det en nödvändighet att faktiskt veta hur stenarna ser ut. Därför har kommissionen en öppen och ödmjuk inställning till tips och förslag. Vi vet inte i dagsläget exakt vad som borde göras. Det tror jag är en sund ingång till ett förändringsarbete som ska få verkligt genomslag i hela partiet och förhoppningsvis i samhället i slutändan.
Sverige kommer att fortsätta den inslagna vägen bort från den nordiska välfärdsmodellen, i riktning mot regeringens målsättning att bli ett europeiskt genomsnittsland. Incitamenten för att hålla ihop kommer att försvagas, genom att skillnader byggs in människor emellan i systemet. Ytterliggare ombildningar av hyresrätter, privata försäkringar och en försämrad löneutveckling banar väg för borgerlighetens skattesänkarpolitik och pengar i plånboken-retorik. Välfärden kommer i vissa fall att bli svårare att försvara när folk upplever den som sämre. Att skaffa sig individuella lösningar för trygghet kommer att bli vanligare även inom den breda arbetarklassen.
Den gemensamma tryggheten behöver de bästa försvararna och de mest ambitiösa utvecklarna. Det finns inte längre ett dominerande Socialdemokratiskt parti som vi kan välja på att antingen luta oss emot eller tjuvnypa. Är förändring i sig själv någonting radikalt? Självklart inte. Det handlar om vad vi förändras till. Men att säga att vi fortsätter som förut är omöjligt. För omkring oss är det inte längre som det varit. Vi måste se till att vi inte blir svarslösa i den nya tiden.
Ida Gabrielsson, sammankallande i framtidskommissionen
Vänsterpartiets partiprogram är väldigt visionär, den behöver dock konkretiseras. Under rubriken Gemensamt ägande och ekonomisk demokrati står det:”Arbetarägande och konsumentkooperation skall stimuleras genom lagstiftning och skattepolitik.” En nyckelmening som för tillfället hänger i luften. Hur kan vi förverkliga dessa idéer?
Den naturliga platsen att diskutera Framtidskommissionens arbete är annars egentligen VNet, men det forumet är ju stendött. Vänsterpartiet behöver ett fungerande internetforum!
Tack för ett bra intro Ida! Och för en snabbt start på detta avgörande arbete. Enda gången min liberala lärare fram gymnasiet har rätt: ”det är inte hur man har det utan hur man tar det”.
Pingback: Tweets that mention Att vara vänster på 2010-talet och in framtiden | Framtiden -- Topsy.com
Tack Ida för arbetet kommit igång!
Välfärden kostar pengar men jag tror inte väljarna förstår när man pratar om miljarder utan att man måste förklara tex om skatten höjs med 250 kr per månad så får du detta och detta för pengarna. Det innebär att man når fram till väljarna och gör skattedebatten begriplig.Tror också att vi måste satsa på frågor som upprör…tex de höga kostnaderna för tandvård och att prioritera frågor som vanligt folk faktiskt berörs av.Tanvården måste in i den vanliga sjukvården för att få rättvisa för som det är idag förstår många inte varför man skiljer på vanlig sjukvård och tandvård, ett exempel att förenkla vad skattepengar används till.En ordentlig debatt om huvudansvaret för äldrevården borde göras och om det verkligen skall vara en kommunal eller statlig huvudman. Detta förstår folk när man förklarar och de vill ofta att staten tar större ansvar för de litar inte på kommunen mm.
Mycket bra start på detta viktiga arbete, jag har fullt förtroende för detta tankesätt som du förmedlar, hoppas att många hjälper till i detta arbete.
”En positiv lärdom från valrörelsen är att vi i viss mån lyckades sätta dagordningen om vinster i välfärden. Finns det något att bygga vidare på runt detta?”
Kanske skulle det vara nyttigt att försöka få en bild av hur det kom sig att den frågan fungerade? Gå igenom hur frågan ”byggdes upp” i bred mening – arbetet i Stockholm, Kent Wernes texter, luckor i högerns retorik, diskussionen i Socialdemokraterna osv. En sån politisk karta kan ge en bra ingång på hur vi kan få andra frågor att klicka lika bra.
Micke: Det håller jag med om! Vill du skriva ett inlägg till bloggen på det temat?
Jag kan för lite! Josefin Brink kanske vet nån som vi kan be skissa upp en sån bild?
Jag tycker att det vore väldigt bra om vi kunde göra en mer genomgående koll i fråga om genomslag i frågan om välfärden och vinsterna. Vore bra med ytterligare utveckling av vinstfråga. Bra om flera debatterar och formulerar ståndpunkter. Jag tror att det är en av frågorna som kommer att vara fortsatt prioriterad. Det finns mer att beysa och det är en fråga som berör många.
Läser i min lokala dagstidning om klassmorfar och vilken stor betydelse de har för eleverna och trivseln i skolan. Där jag bor används klassmorfar och Fas 3 i friskolorna som kan gå med vinst. Hur många jobb skulle inte kunna skapas om behovet av dessa människor erkändes och betalades med riktig lön?
Fenomenet med föreningar som hjälper samhället och den tidigare offentliga sektorn, tack vare att AF tvingar de arbetslösa till att arbeta i dessa föreningar är inget nytt. Det fanns även före 2006. Men hur många riktiga jobb skulle det kunna bli och hur stor är besparingen för samhället och ytterst skattebetalarna.
Har träffat människor som jobbat med äldrevård med en inkomst på 10.000 kr mindre än den ordinarie personalen, personen måste jobba i Jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3.
Sverige demonstrerar mot främlingsfientlighet och rasism. Lika många borde även solidariskt demonstrera utanför Arbetsförmedlingen för att stötta dessa människor som mår dåligt psykiskt av denna stora orättvis jämfört med de som jobbar med riktig lön. Det är patetiskt av ett lands befolkning att inte se det som händer. Att inte reagera mera. Flyktingar ska vi hjälpa, det är vi alla överens om. Men glöm för det inte en utarbetad 2-barns morsa som sliter för fickpengar i vården utan anställning och med en plats längst ned i samhällets hierarki.
Hur ska hon orka vara solidarisk med hela världen när svenskarna struntar i hur hon har det. Det vore bättre om hon engagerar sig i Vänsterpartiet, än att fundera på ett högerextremt parti, men hon orkar inte ensam strida för sin sak. Hon måste få hjälp av fler som förstår hur det känns.
Bra anslag Ida! Lycka till med arbetet!
Tycker det känns bra med den förhållandevisa låga medelåldern i kommissonen och att partiet vågar och vill släppa fram lite nya ansikten – det bådar gott för framtiden.
I min blogg har jag debatterat och valpåverkat och har gjort så i ett år snart. De sociala mediernas roll måste inses och förvaltas, det är bara fallet Annika Holmqvist ett exempel på…
Folkets potentiella makt är stor om vi får en tillräckligt samlande ”röst” som respekteras. Ida Gabrielsson bör sättas i fokus för att tilltala de unga och Lars Ohly måste göra något åt hans personliga kommuniststämpel liksom partiet, så vi slipper påhoppen som säger att man inte kan lyssna på oss för vårt kommunistiska förflutna
ELLER så måste vi börja utbilda folk i vad Marx idé egentligen stod för…
Tack för ordet
MvH Hemimamma
Hej Hemimamma!
Ohly har gjort det enda han kunde göra vilket är mer än någon borde behöva göra. Det går för övrigt inte att begrava ett ärofyllt och levande begrepp som kommunismen, det oavsett hur mycket det har missbrukats av både vänner och ideologiska fiender. Dock har det hos många fått en alltmer negativ klang till följd av många års högerpropaganda. Däremot tror jag på utbildning och information, om man därvid fokuserar på att gemensamt diskutera vart vårt parti ska, och att alla får förutsättningslöst inflytande. Och denna Framtidskommission verkar vara helt rätt på det.
Jag tror på det senare.
Alltså, t.o.m. Obama blir anklagad för att vara kommunist och han står till höger om Reinfeldt. Jag tror att Ohly begick ett stort misstag när han slutade att kalla sig för kommunist, hade han hållit ut i en vecka till så hade den borgerliga hetsapparaten övergått till att hetsa mot något annat.
Men det viktiga är förstås inte att vi kallar oss för kommunister utan att vi ÄR kommunister. Och där har partiet sin största utmaning, för i dagsläget så är Vänsterpartiet ett tandlöst socialdemokratiskt parti utan trovärdighet.
Det låter spännande!
Och: det vore skönt om kommissionens rekommendationer i slutänden inte – som så många andra initiativ och ambitiösa projekt inom (V) – hade ett helt annat parti än det vi har som förutsättning. NÅGON gång måste vi kunna fråga oss ”hur ska vi arbeta annorlunda, just vi som är partiet idag?”. Vi som inte är en stor gräsrotsrörelse, vi som har mycket liten förankring i LO, vi som är ganska ointresserade av studier.
Vi kan inte ständigt hålla på och önska oss ett annat parti. Jag skulle hellre se en framtidsstrategi som faktiskt anpassades till den nuvarande medlemskaderns aktivitetsnivå, kunskaper och prioriteringar.
Till exempel: Bara för att det känns väldigt mycket mer ”vänster” kanske vi inte MÅSTE utveckla basarbetet just nu. Just nu kanske vi måste utveckla topparbetet? Det viktiga framöver kanske faktiskt är Emil Brobergs nya idéer om partistyrelsens organisering (Flamman 30 sep)?
Vill instämma i allt det här. Det är en verklighetsbeskrivning som stämmer mycket väl med min erfarenhet av partiarbetet. Är man seriös med att vilja se förändring så måste det handla om annat än målsättningar om att ”göra mer och bli fler”. Vi måste få den organisation som vi faktiskt har att fungera bättre. Emils artikel är verkligen helt rätt ingång.
Något som också bör tittas på är hur man kan få mer direkt kommunikation mellan partiledning/riksdagsgrupp och vanliga medlemmar. Idag har vi hela kedjan lokalförening-distrikt-riks som har en massa strukturer som inte alls motiveras av det faktiska antalet medlemmar. Varför inte ta en sida från organisationer som amerikanska ”Move On” och jobba med medlemsomröstningar på nätet kring utformning av kampanjer osv samt en möjlighet att engagera sig ”direkt” i partiet även om man inte har tid/lust att gå på lokalföreningsmöten.
Låt mig till sist kasta in ett litet förslag, hoppas det kan provocera någon
:
Inför en nationell riksdagslista som bestäms genom primärval bland medlemmarna. Med stadgar kring könsfördelning osv så klart. Det skulle lösa flera problem: *Att vi har svårt att hitta bra kandidater i många valkretsar. *Att vi har för många klåpare (oh yes…) i riksdagen samtidigt som väldigt kompetenta profiler inte tar sig in pga trånga storstadslistor. *Göra att riksdagsgruppen känner större ansvar gentemot medlemmarna. *Ett första test på att kandidaterna faktiskt klarar någon form av granskning och debatt. Osv.
Så klart inte problemfritt, men jag hoppas verkligen att det åtminstone mynnar ut ett gäng förslag i den ”skalan” från det här arbetet. Må det sen vara om det här, om delat partiledarskap, om distriktens egentliga funktion eller något annat.
Jodå Anders, visst blev jag lite betänksam till ditt förslag om en ”Stockholmslista” för hela landet. Det var väl ungefär så du inte vågade skriva?
Annars håller jag med dej.
Snarare MalmöLund-Stockholm-Göteborg-lista i så fall
Jag tror den upphöjda ”lokala förankringen” i mångt och mycket är en illusion som blir mer och mer irrelevant. Jag som doktorand i Lund är naturligtvis inte mer ”representerad” av en brevbärare från Staffanstorp än jag är av en post-doc från Uppsala.
Vill man ha en kompromiss kan man ju ha syd, väst, öst och norr-listor så får man i alla fall en lite större pool att hämta kandidater ur. Dessutom vill jag trycka på primärvalstanken, riksdagslistorna sätts idag i princip av distriktens valberedningar, nästan helt utan debatt bland ordinarie medlemmar.
Om vi har dåliga riksdagsledamöter från distrikten måste det rimligtvis bero på politisk och organisatorisk svaghet ute i distrikten. Man kan inte lösa det problemet genom att centralisera partiet till storstäderna.
Jag är också tveksam till ‘Stockholmslistan’, och klåpare finns i alla regioner.
Men jag tycker i mångt och mycket också att man måste kunna hoppa förbi lokalsteget. Hade jag bott kvar i min hemby hade jag kanske sett en stor poäng med lokalarbete. Men nuförtiden är folk rotlösare och flyttar mycket. Det är inte den förort jag råkar bo i jag brinner för – utan ett bättre samhälle.
Men.. det där med att vara ointresserade av studier. Varför är vi det? Ett så pass akademikertungt parti borde väl inte vara det?
Jag missade Emil B’s idéer. Snabb resumé?
Emils artikel: http://www.flamman.se/forandra-ledningen-for-vansterpartiet
Studiearbetet var ett exempel på en fråga där jag menar att partiet kanske måste arbeta utifrån-och-in istället för tvärtom. VILL medlemmarna studera? Är en fråga som sällan ställs. Istället utgår vi från att ett vänstersocialistiskt parti SKA bedriva studier, och har permanent dåligt samvete för att det funkar sådär.
Tack för alla kommentarer och tankar! Jonas: Jag tror att du har många poänger. Har inte läst Emils artikel tyvärr. Men diskussioner om att ha en mer kampanjinriktad partistyrelse, kanske införa ett ”faddersystem” gentemot distrikten och styrelseutbildningar är några av de mer konkreta frågorna som diskuterats i bla PS. Vi i kommissionen kommer att genomföra ett grundläggande arbete för att verkligen få en så ”sann” bild som möjligt av vad partiet står idag.
Ett par pointers:
Frågade efter bildekaler i flera (v)-sammanhang och fick svaret:
bilar är inte så populära.
Hantverkare måste ha bil. Många kör bil av olika skäl, även medlemmar och väljare i (v).
Symboliskt ännu ett exempel på partiets vilsegångenhet i överbyggnaden och den falska moralismen.
2.
På valsedlarna en otrolig minoritet av under- och arbetarklass. Självklart kommer då partiet att prata om ”svaga grupper” som pappa staten ska ta hand om. Idealism och solidaritet som välgörenhet. Partiets uppgift är att hjälpa de mest drabbade av tjuvsamhället att organisera sig,inom och utom partiet.
3.
Se dialektiken mellan parlamentarism och verklig kamp. När kommunalråd från (v) ”tar ansvar” och försvarar nedskärningar mot protesterande medborgare och personal då har man samtidigt accepterat borgarnas beskrivning att det itne finns pengar , helt glömt partiets uppgift som verktyg snarare än apparat och lyckats demoralisera de som försökt vara aktiva demokratiska medborgare.
4. Moderna företag pratar om kärnverksamhet och back to basics. Inte en krona, inte en personell eller intellektuell resurs åt oväsentligheter och individuell moralism.
Håkansson har (som vanligt) kloka synpunkter. Att man inom partiet kan säga sådant som ”bilar är inte så populära” är måhända en liten detalj. Dock inte en helt oviktig detalj. Det tyder på ett underliggande förakt för den manliga arbetarklassens kultur som för helvete inte hör hemma i ett arbetarparti. Försök till en 25-årig industriarbetare var som helst i landet säga att ”bilar inte är så populära” så får du se hur populär du blir…
Word Up
Utveckla gärna vad du menar med 2. Jag tycker personligen vi skall organisera alla löntagare som drabbas av tjuvsamhället, inte bara de mest utsatta. Hoppas jag missförstår dig och att vi ligger närmare varandra än det känns som.
4. här menar du att vi skall satsa på kärnverksamheten – vilken är? att inte ägna oss åt moralism – ja, ok. oväsentligheter, som?
Självklart ska Vänsterpartiet även organisera mellanskikt och småborgarskap, men arbetarklassen är den största klassen i samhället, den på sätt och vis viktigaste och den tveklöst mest osynliggjorda.
Vänsterpartiet måste aktivt verka för att bli en plattform för de maktlösa, arbetare, arbetslösa, sjukskrivna osv. Dessa måste utgöra partiets stomme.
Kärnverksamheten bör vara att steg för steg ge makten till folket. Att konsekvent ställa sig på de maktlösas sida mot kapitalister och statliga myndigheter.
Jag efterfrågar ett ökat socialt arbete. Vänsterpartiet har gått och blivit ett wannabe-statsbärande parti istället för ett samhällsomvandlande, man upprepar alltså socialdemokratins historiska misstag – denna gång som fars! Eller kanske tragedi?
Parlamentariskt arbete behövs, men det är inte det viktigaste. Vänsterpartiet ska sätta vapen i händerna på folket, om t.ex. fattiga människor har problem med socialstyrelsen så ska Vänsterpartiet inte agera apologeter för systemet utan ställa jurister och aktivister till de utsattas förfogande. Och vi måste aktivt verka för att bilda arbetarklassen och de socialt marginaliserade, vi ska lära dem hur man talar och skriver, hur man organiserar och hur man kämpar.
Vänsterpartiets uppgift är att lära människor att vanmakten inte är nödvändig. Att vi som är samhället också kan styra samhället. Att vi som arbetar också kan styra arbetsplatserna. Och hela tiden verka för att denna sanning ska realiseras.
Vi behöver få fram en socialistisk politik och inte luras av det som vägval vänster har hållt på med. Vi skall inte bli ”rumsrena” eller anpassade till ett högersamhället. Vi skall vara ett radikalt alternativ som går emot borgarnas politik och som lyfter fram den solidariska och medmänskliga politiken…
Kul att ni kommit igång. Se nu bara till att göra ett bra jobb och våga vara radikala och ifrågasätta ”självklarheter”i partiet. Jag är övertygad om att en ny generation socialister är beredd att leda det nya, lyssnade och självkritiska vänsterpartiet in i framtiden.
Mycket intressant start.
Börja förutsättningslöst och inte snegla på tidigare förhållande utan tänk, vad är det vi vill åstadkomma med vänsterpartiet? Vilken roll vill vi att partiet skall ha. Vi måste bli öppnare för nya idéer och frigöra oss från det förflutna och självklart skall vi inte tappa bort vår socialistiska identitet.
Ja, det är lite tankar som jag vill skicka med till dig Ida. I vart fall har du lyckats få en bra början.
Jag sekunderar Florians kommentar, både om vikten av att utveckla synen på ekonomi och demokrati och om behovet av ett fungerande nätforum för vänsterpartister.
När både Volvo och Saab var på väg ner i skroten nyss så hade den svenska vänstern rätt lite att säga om det. Lite halvkvädna visor om förstatliganden, men jag minns inte ens om partiets företrädare till slut tyckte att det var en bra idé eller inte. Ett socialistiskt arbetarparti borde utnyttja såna konvulsioner i det kapitalistiska systemet till att föra fram offensiva, systemkritiska förslag, gamechangers. Statliga lån för de anställda om de vill ta över och driva verksamheten vidare i någon form. Gärna villkorat till miljövänligare produktion. Nu fick våra forna industripärlor istället två nya rätt tvivelaktiga ägare, och om möjligt pressades positionerna tillbaka ytterligare.
När det gäller ett nätforum så har jag länge saknat ett sådant. Jag kan visserligen diskutera politik på en mängd olika nätfora tills fingrarna blöder om jag så vill, men det vore otroligt trevligt att ha en hemmaplan man kan dyka ner i då och då för lite mer interna diskussioner, hämta stöd och nya argument hos likasinnade och bara lära känna lite nya människor. Jag förstår faktiskt inte att vänsterpartiet inte har ett sådant redan med tanke på hur billigt och lätt det skulle vara att fixa. Om ni i Framtidskommissionen verkligen är intresserade av att få feedback så borde ni prioritera ett sådant forum högt. Visst, alla kommer inte att delta där, alla är inte så pigga på nätet, men min uppskattning är att vänsterpartiet faktiskt har rätt många duktiga och smarta internetaktivister. Ge dem en samlingspunkt och en plattform så kan det nog börja hända saker!
Tror också att ni borde fundera länge och hårt på om det är så att kommunistspöket fortfarande biter på vänsterpartiet idag och isåfall varför. Kollar man in opinionskurvan under valrörelsen så ser det ju onekligen ut som att borgarnas antikommunistiska utfall den sista veckan fick önskad effekt.
Gällande webbforum så har jag massa åsikter och är rätt kräsen. Ta gärna med mig som tyckare där! Jag var en gång i tiden flitig debattör på nu döda Flamman BBS i Luleå.
Det där med antikommunismen förstår jag bara inte. Min mormor var rädd för kommunister, född 1918 och i min ålder då Erlander och McCarthy skrek som värst. Men idag???
Kommunismen som begrepp är ju dödfött i Sverige idag, inte minst eftersom det inte finns en seriös politisk kraft som tar strid för det.
Inte något jag beklagar, bara konstaterar. Borgarna kan nu lätt skriva om historien och sudda bort alla skillnader mellan euro- och Sovjetkommunism. I vanliga väljares ögon blir då även eurokommunister skurkar. Att i det läget ha en partiledare som kallade sig kommunist till för några år sedan och sedan gjorde en omvändning under galgen, gör ju partiet lite till ett öppet mål för angrepp som de vi såg i valrörelsens slutskede.
Det är möjligt att jag har fel, och att det var andra saker som gjorde att opinionsvinden vände för vår del än kommunistspöken. Men isåfall vill jag gärna se några andra förklaringsmodeller, inte bara huvuden som sticks ner i sanden. En idé vore ju att lägga ut de sammanslagna opinionsmätningarna under valrörelsen och markera olika för vänsterpartiets del relevanta utspel och påhopp på den tidskurvan, det kanske kan ge lite mer av en idé om vad det var som gick fel och vad det var som gick hem.
Noterade för övrigt at andelen väljare som definierar sig som socialister är nere på åtta procent i Sverige idag, ett rekordras. Också en egentligen rätt förutsägbar effekt av den svaga ideologiska debatten. Socialism är nog för många idag något som man mest hör om i historieundervisningen, och då ofta mest om dess förvanskningar. En intressant jämförelse är att i USA, kapitalismens förlovade land, sade sig 20 procent nyligen i en opinionsmätning föredra socialism före kapitalism. I gruppen under 30 gick det nästan jämt ut. Har den svenska högern lyckats bättre än till och med den amerikanska med att indoktrinera våra medborgare?
I USA betyder väl ”socialism” typ välfärd och socialdemokrati i bred bemärkelse? Tepåsarna kallar ju Barack för socialist när han vill införa en sjukförsäkring av tysk/holländsk-liknande modell.
I undersökningen du hänvisar till, i Sverige, var även socialdemokrat ett alternativ. Social democracy är inte något vanligt amerikanskt begrepp, ganska nordeuropeiskt faktiskt.
Gällande kommunistskräcken tror jag åtminstone den går hem i Stockholm. Jag har lärt mig det i år av vänner som är valarbetare för S och MP, och det är människor i partiernas vänsterflyglar som inte har något emot kommunister. De blir utskällda i valstugor i innerstaden och vid dörrknackning i ”fina” villaområden för att de samarbetar med kommunister. Men fortfarande, jag förstår det inte. Mormor är död. Mc Carthy är död.
Vem fan snackar om Fredrik Federley och Pinochet?
Jo, jag vill minnas att den amerikanska undersökningen inte definierade ”socialism”. Förmodligen menade de flesta svarande något i stil med den svenska välfärdsmodellen. Men det är ändå intressant att det svaret kommer i kapitalismens förlovade land, där båda de stora politiska partierna sjunger kapitalismens lov och aldrig pratar om ”working class” utan alltid om ”middle class”. Sant också att ”socialdemokrat” var ett svarsalternativ i den svenska undersökningen. Men ändå, i tidigare såna undersökningar har ”socialist” varit majoritetsuppfattningen. Nu var ”liberal” den enskilda politiska identitet som samlade flest väljare. Så kan det gå när den ideologiska debatten avstannar.
Visst är det på många sätt bisarrt att kommmunistskräck är ett valvinnande argument 2010 (om det är det). Men inte så konstigt egentligen, eftersom högern idag sätter tonen för (nästan) alla politiska diskussioner.
Visst ska man utgå från verkligheten och hur läget i partiet är just nu. Då är det viktigt att inte måla upp några orealistiska önskescenarier. Men man ska heller inte svartmåla verkligheten. Den bild som Jonas förmedlar av Vänsterpartiet känner jag inte igen mig i alls. Det Vänsterpartiet som jag känner har en hygglig förankring i LO (men det kan ju variera en hel del regionalt och lokalt) och har medlemmar som gärna ställer upp på såväl studier som diverse basarbete. Bara någon frågar dem. Vårt problem är kanske just det. Vi lite mer ledande kamrater sitter och väntar på att de passiva medlemmarna ska höra av sig till oss. Istället för att bara ringa upp dem och dra med dem på olika aktiviteter.
Ja, LO-förankringen kanske varierar mellan ”hygglig” och ”mycket liten” över landet. Partiets sociala bas är ett jättebra exempel på vad jag menar. Vi frågar oss ofta hur vi ska öka vår svaga förankring i LO, men mer sällan hur vi kan kan utnyttja vår starka TCO- och SACO-förankring. Vi måste driva frågor som ligger nära medlemmarna, inte önska oss andra medlemmar.
(Växa inom LO bör vi göra, men det utgör inget hinder att vi ser nyktert på vår medlems- och väljarbas idag. Ända sedan 1968 års val har V alltid varit starkare i gruppen högutbildade än i gruppen lågutbildade, förutom i undantagsvalet 1998. 2006 var 7 av 10 v-väljare medelklass, enligt SCB-definitionen.)
Håller med. Ibland blir vi lite som den desperate pojken som vill få LO-medlemmarna att älska oss för att de ”borde”. Sen ser vi inte de andra som också vill ha oss…
Vi i vänsterpartiet och vänsterrörelsen måste göra en ”David mot Goliat”. ”Jätten” är i detta fall högern med hjälp av ”kapitalet”. I detta fall”penningkapitalet” och smart PR. Vi måste satsa på mer på vårt ”förtroendekapital”. Det vill säga bli mer trovärdiga i väljarnas ögon. Väljarna måste identifiera sig med oss ”politiker”. Idag tror de som inte är ”politiker” att nästan alla ”politiker” tjänar mycket pengar. Arvodena måste sänkas rejält för trovärdighetens skull. Penningsugna politiker sabbar V:s trovärdighet!!
Ska vänstern förnya sig? Varför? Vår politik är bäst. Det som kan vara att tänka på är att se till att få fler av underklassen till våran sida – förklara varför de tjänar på vår politik, vi är ändå ett parti för de svaga först och främst, men givetvis för alla då det väl gäller. Solidaritet är vackert!
Sen är jag så spyless på kommunistsnacket. Nu måste vi göra upp med det. Alla vet att vi inte står för Stalinismen, men ingen i media bryr sig om att nyansera bilden, och nu har dessutom höger bestämt sig för att brännmärka oss som ett extremistparti. Vi måste ta den kampen. Vi får inte fortsätta att blunda, det kostar oss snart en platts i riksdagen. Sitt inte still. Gorma, lev om, bråka. Vi är, som sagt, det bästa allternativet i svensk politik.
nu har det blitt fult att va kommunist
snart e de fult att va sosse
å vem e de som tjänar på det
fritt från minnet – http://open.spotify.com/track/0Ea1ckTx67Rlgyfvh4LvlM
Det handlar om att kunna föra en debatt. Vi hinner i nte öppna munnen innan någon säger: massmördare. På något sätt måste vi skära av den cancern. För ingen gillar Stalin. Vi gillar solidaritet, det som kommunismen står för, på många sätt. Låt oss lyfta fram det. Och mosa skitsnacket. På något effektivt sätt.
Ingen skämms över att vara vänster/kommunist/socialist. Det är bara det att vi kämpar för medmänsklighet och utpekas som extremister. Det ÄR ett problem.
Roligt att vi nu har en pågående debatt om hur vänsterpartiet ska arbeta organisatoriskt och politiskt framåt. Jag vill först börja med att berätta om det som redan är på gång och som beslutades av PS före valet, dels en översyn av de båda kanslierna, riksdagskansli och partikansli samt ett nytt förslag på hur PS ska organisera sitt arbete. Både de uppdragen har gått till två arbetsgrupper som nu ska påbörja det arbetet och redovisa förslagen i december på PS.
PS har sett behov av en genomgång dels av hur partiet i stort är organiserat, det handlar bland annat om för få personella resurser ute i delar av landet beroende av för lite pengar. Det handlar också om att använda de resurser som finns på de båda kanslierna på allra bästa sätt för de mål vi har satt upp. Under föregående kongressperiod hade vi en projekt och politikområdesindelning som inte riktigt gav det resultat vi önskat.
När vi beslutade om att fokusera och satsa på fyra politikområden, var grunden att vi behövde arbeta med att utveckla vår politik, det gjordes en del bra arbete men det blev för mycket fokus på det interna. Vi tog inte någon aktiv del i samhällsdebatten.
Jag tror personligen att det är en av flera orsaker till att vänsterpartiet inte lyckades med ett av delmålen, att öka i storlek och inflytande. Det behövs ett ständigt pågående arbete med att vara en del i den pågående debatten för att försöka bryta den dominans som finns med borgerlig media och med en idédebatt som högern dominerat under många år.
Men det räcker inte för hur vi än omorganiserar oss för att bli mer effektiva så är medlemmarna och partiföreningar och distrikten basen i allt arbete. Om vi blir flera som deltar syns vi mer och då orkar vi självklart vara aktiva på olika nivåer i det politiska livet, både i det utomparlamentariska och det parlamentariska arbetet. Därför är medlemstillströmningen otroligt rolig, nu handlar det om att få de nya medlemmarna att känna sig välkomna och att det finns arbetsuppgifter att göra.
Framtidskommissionens arbete är väldigt viktigt, vi ska analysera valet och se en rad orsaker till det ena och det andra men det är hur vi tar vara på och drar lärdomar som blir avgörande. Därför ser jag med spänning fram emot de kommande förslagen på förändringar som vi gemensamt ska arbeta för.
Återkommer förstås i den fortsatta debatten.
Partiföreningar och distrikt är basen, visst. Men det går också att bedriva framgångsrik politik utan en stark bas. Det är inte bra eller önskvärt i vårt fall – jag menar bara att det inte är en absolut politisk sanning.
Från utsidan ser man åtminstone två problem med partikansliet idag. Det är ingen kampanjorganisation, som kan reagera snabbt och formera sig utifrån vilka frågor som dyker upp på agendan. Anställ kommunikatörer, politiskt sakkunniga kan vi ha i riksdagen.
Det andra problemet är att partikansliet sällan verkar skaffa sig koll på kapaciteten hos distrikt och partiföreningar ute i landet. Ambitiösa planer faller ihop i genomförandefasen eftersom man överskattade ”basen”. Man arbetar utifrån hur partiet borde funka, snarare än hur det funkar i verkligheten. Det betyder inte att man ska skruva ner ambitionerna, bara att det är ett fruktansvärt slöseri om briljanta kampanjer aldrig når målen eftersom man glömde att tänka på vem som skulle genomföra dem.
Partistyrelsen är efter kongressen högsta beslutande organ, därför är det viktigt att det finns politiskt sakkunniga på PK. Annars kan inte PS arbeta med politikutveckling på det sätt man gör. PS har ingen möjlighet att lägga ut olika uppdrag direkt till personal på riksdagskansliet.
Nu ska man inte föregå arbetet med översynen av de båda kanslierna som precis är på väg igång men jag tror att det är viktigt att fundera över vad PS roll och uppdrag ska vara framåt och utifrån det forma hur vi jobbar och med vilka resurser.
Så länge som partiorganisationen ser ut som den gör med väldigt små partiföreningar vad gäller antalet medlemmar och stora partiföreningar med hundratals medlemmar så får man inse att förutsättningarna är olika. Det är viktigt att ha med sig när planeringarna görs och förväntningarna sätts.
Och då menar jag att kommissionen ska fundera på om partistyrelsen ska arbeta med politikutveckling så som man gör idag. Det blir extremt stelt. Vad ska vi med en miljöpolitiskt sakkunnig till under ett halvår då miljöfrågan är stendöd?
Kolla på distriktens ombudsmän: kommunikatörer/organisatörer som knyter till sig olika fackkunskaper vid olika tillfällen.
PS beslutar vid varje verksamhetsår hur man ska jobba och satsar förstås resurserna på de frågor som prioriteras. Sedan jobbar man som generalister alltså med det som är prioriterat.
Kul att på det här sättet få en möjlighet att berätta om hur PS arbetar.
Jag vill och skapar möjligheter för kommuninvånare, som saknar egen dator och/eller datorkunskap till information och kommunikation för ett interaktivt deltagande i den kommunala demokratin. Källa:http://osteraker.se/Resource.phx/plaza/publica/invanare/biblioteken/index.htx?aps=biblioteken Skulle önska sådan verksamhet även i andra kommuner.
Sverige brukar benämnas som en av de främsta IT-nationerna. Det är dock 1,7 miljoner svenskar som inte använder Internet och så mycket som 3,2 miljoner om man räknar med dem som använder Internet i mycket begränsad utsträckning.
Stärka kommuninvånarnas delaktighet genom en interaktiv kommunal hemsida och talsyntes för synskadade med möjlighet att lyssna på kommun- och lokala gratistidningar.
Det påstås pågå ett pensionärsuppror för rättvis skatt. Skatteorättvisan mellan löntagare och pensionärer, kan vi inte kan acceptera.
Sverige är det enda landet i världen där pensionärer betalar mer skatt än de yrkesaktiva!
Vi ingick inte i fempartiöverenskommelsen ( S + ”alliansen”) om det nya premiepensionssystemet med allt vad den innebär. Bl.a. den s.k. ”bromsen” som innebär sänkt pension bl.a. i år med 3 %! Ändå skulle vi samarbeta i valet med S! Glöm inte heller bort LO:s tvångsrekrytering av medlemmar till SAP. Sjukhusspionen i Göteborg. Ådalen 1931. Interneringslägren och uteslutningen från fackförbunden av våra kamrater. Mordbranden mot och transportförbudet för Flamman. Göran Perssons löften till sjukskrivna och pensionärer om återbetalning av krona för krona då sjukersättningen var 65 % av inkomsten för att rädda välfärden. Vilka partier talade om för väljarna hur jobbskatteavdragen påverkar den offentliga sektorn vars intäkter i huvudsak utgörs av skattemedel? Inte underligt att valresultatet blev som det blev!
I vår kommun Österåker finns det en sexpartiöverenskommelse mellan S och den borgerliga alliansen, som innebär att vi inte får delta i de kommunala nämnderna och styrelserna, som revisorer eller som nämndemän/lekmannadomare.
Underlaget att för 10 år sedan överföra/”låna” 257 miljarder från AP-fonderna till staten var otillräckligt. Vi tycker inte att resterande skuld på 93 miljarder ska betalas. För att stärka AP-fonderna bör man överföra PPM-avgiften till inkomstpensionen och slopa bromsen. Dessutom har ju staten lånat 120 miljarder till jobbskatteavdraget, som inte har skapat nämnvärt med nya jobb.
Pensionärer skulle konsumera mer om de fick ökad köpkraft i förhållande till de yrkesaktiva.
Satsa så att välfärden fördelas till alla medborgare och inte gynnar lyxkonsumtion och övervinster.
En liten hemtjänstavgift behövs för att motverka överbruk, men alla ska ha råd. Hemtjänstsystemet bidrar till att kommunerna monterar ner sitt tjänsteutbud. Blir kostnaden högre om man använder den kommunala tjänsten än om man utnyttjar RUT-avdraget, då minskar efterfrågan och kommunen kanske tar bort tjänsten? Men det riktigt orimliga ligger i att det bara är personer som har en viss inkomst som kan dra full nytta av avdraget för hushållsnära tjänster. Risken finns då att de med låga pensioner varken kan få privat eller kommunal hemtjänst. Skattepengarna går till subvention i stället för till hemtjänst. Vi vill ha en behovsprövad hemtjänst till låg kostnad.
Lagen ålägger Österåkers kommun ansvar för vissa områden ex. brist på platser för särskilt boende.
Därutöver har kommunen ett ansvar för omfördelning av resurserna så att de kommer alla invånare till del.
Enligt prognoser kommer det att dröja kanske fem-sex år innan pensionerna åter är tillbaka på den nivå som gällde förra året 2009. Under denna period då pensionärerna får sänkta pensioner torde de yrkesaktiva fortsatt få ytterligare löneökningar genom jobbskatteavdrag. Med en ökande reservarme’ av arbetslösa och sjukskrivna. Jag kan inte förstå hur jobbskatteavdrag kan skapa fler jobb. Den ekonomiska klyftan kommer därför kraftigt att vidgas ytterligare mellan generationerna. Vi riskerar att få ett generationskrig!
Privatiseringar är ett ideologiskt villospår som inte gynnar medborgarna. Den s.k. ”valfriheten” har blivit på producenternas villkor. Uppdelningen på många utförare har skapat ineffektivitet och kaos. Skräckexempel är tågtrafiken och elmarknaden.
Kommuner och landsting måste samarbeta vad gäller primärvård, sjukhusvård och äldreomsorg.
Underlätta för äldre att bo kvar i sitt hem i kommunen så länge som möjligt.
Upprätta ett särskilt Äldrecentrum för att samordna alla äldrefrågor.
En Äldrevårdscentral (ÄVC) ska kunna erbjuda de som är 65+ att lista sig där för all slags hälso- och sjukvård utöver akutvård som kräver akutsjukhusets resurser. Den kan även vara remissinstans för multisjuka äldre som tar mycket tid och resurser i anspråk på en vanlig husläkarmottagning. ÄVC kan även ha anknytning till äldreforskning. Även hemsjukvård och ansvaret för de medicinska insatserna i övriga omvårdnadsboenden kan ingå i ÄVC.
Stoppa privatiseringen av vård- och äldreomsorg. Privata vinstdrivande bolag som tagit över vård, äldreomsorg och andra välfärdstjänster har sparat in på både personal och kvalitet – utan att det har blivit billigare för vårdtagarna.
Kompetensutveckla och förbättra villkoren för de anställda inom omsorgen.
Förbättra arbetsklimatet och minska tidspressen i hemtjänsten.
Kommunen måste ta sitt ansvar för att de äldre som behöver sjukhemsplatser och hemtjänst ska få det de är beviljade till enligt socialtjänstlagen.
Fler avlastningsplatser, utbildning och rekreationsmöjligheter för vårdande anhöriga behövs.
Först ett grattis till er i Framtidskommissionen för det viktiga uppdrag ni fått och för att ni så snabbt kommit igång med denna hemsida. Spännande att läsa gjorda inlägg och jag kan instämma i mycket av Jonas Wikströms inlägg och noterar också med tillfredsställelse den öppna attityd som Ida visar i sin presentation av hur kommissionen tänker arbeta. Liksom Ida tycker jag det är viktigt att först skapa sig en bild av hur vår organisation verkligen ser ut och fungerar. För mig har det alltid varit ett slags motsägelse hur Vänsterpartiet med sin marxistiska tradition med ett historiskt-materialistiskt synsätt i sin praktik snarast är ett idealistiskt parti som önskar sig saker snarare än ur en aktuell saklig analys av rådande klassförhållanden etc utformar sina politiska strategier och sedan genomför detta på ett effektivt sätt. Jag saknar f.ö. en aktuell kvantitativ klassanalys av det svenska samhället men inser att den uppgiften inte kan lösas av framtidskommsionen men kanske lyftas? Sen tror jag framtidskommissione måste fokusera mycket på hur vi ska arbeta i detta skede, inte så mycket på politikens innehåll.
Men som sagt grattis till er i kommissionen och tänk på att hela partiet ska vara med när vi utvecklar vårt arbetssätt!
Äntligen en plats där man kan hitta en debatt om framtiden! Snälla PS stryp inte detta oavsett vad som dyker upp!
Jag vill peka på några saker vi behöver ta oss an omedelbart.
Klassanalys, och då inte bara nationellt i Sverige utan globalt. Det borde vara intressant då alla vi svenskar ingår i de 20 % (ca 1,5 mdr.) som räknas till jordens rika människor.
Analys av mervärdeproduktion kontra reproduktion av arbetskraft, men också konsumtionen kontra jordklotets naturliga reproduktion av allt det vi tar ut. Från järnmalm och olja till mat. Var på jorden skapas mervärdet idag. Håller Sverige på att bli ett tjänstesamhälle som hämtar (suger ut) mervärden ur jordens fattiga för att kunna betala den välfärd vi kämpar för?
I studicirklarna vi läste på 70-talet lärde vi oss att kapitalismen så småningom skulle ena alla arbetare i hela världen genom att kapitalet skulle bli globalt. Det Imperialistiska stadiet kallade vi det. Kan det vara det vi upplever nu? I så fall borde vi väl ha att toppenargumet mot SD. ”Ta bort alla nationsgränser, inför fri rörlighet på hela jorden!” Så är det ju redan för kapitalet. Eller som det står i visan ”Upp trälar uti alla stater…”
Men då måste nog ”Världens bästa välfärd” i Sverige, bli på en lite lägre nivå än vad vi tänkte oss i valkampen.
Sammanfattningvis: Låt oss lyfta blicken rejält och inte rygga för de riktigt stora frågorna. Det har vi gjort i 30 år nu, medan vi suttit och trälat i fullmäktigeförsamlingar och riksdag.
Ang diskussioner om omorganisation mm
En organisation är aldrig ett egenvärde, det är syftet med vårt arbete som är. Organisationen ska vara ändamålsenlig utifrån det syftet. Därför tycker jag att det är väldigt tidigt att tala om organisationsförändringar i det här arbetet, framtidskommissionen har knappt börjat och redan dras slutsatser om effekten av dess arbete?
Om vi sen tittar på vår medlemstillströmning och ser det över tid. Vi har alltid fått en större andel nya medlemmar i anslutning till valrörelser. Dock aldrig så stor som detta val.
När vi gick framåt i valet 1998 fick vi många nya medlemmar, dock var det flera saker som gjorde att det inte fick någon större betydelse för vårt parti:
- de flesta gick med i det vinnande laget, kanske för att jobba också, men mest för att få tillhöra vinnarna, inget fel med det, men inte den bästa grunden för att få igång mer gräsrotsarbete
- vi fick så många nya parlamentariska uppdrag att vi var tvungna att ägna den mesta tiden åt att stötta nya parlamentariker. man kan tycka att det var dåligt prioriterat, men man måste ibland göra det som är mest akut och det var nog inte så att vi kunde prioritera bort det.
- vi hade varken insikten om eller förmågan att ta tillvara och sätta de nya medlemmarna i arbete.
Efter 2002 års val fanns insikten om att satsa på organisationen. Dock fanns för mycket grundutbildning att göra. Själv hade jag dock lagt upp det annorlunda, med mera att lära organisation genom att bedriva verksamhet i större utsträckning, men det är historia nu. Likaså 2006.
Inför EUP-valet 2009 försökte man med ett upplägg utifrån att vi hade en organisation där vi kunde sätta alla medlemmar i arbete med lite var. Dock var det ett önsketänkande från PS att kunna göra det, även om det var ett bra idé och en bra målsättning för hur vår organisation skulle fungera. Dock är vi inte där. Om vi ska vara där i framtiden beror ju lite på de vägval vi gör.
Årets nya medlemmar är av en annan kategori än tidigare. Det är personer som genuint vill ha vänsterpolitik och som i sin förtvivlan såg att alliansen höll på att vinna, eller blev arga när de såg det. De är också fler än någonsin. Även om vi är lite tagna på sängen, så har vi relativt snabbt insett behovet av att ta till vara på dessa medlemmars kraft. Därför vill jag påstå att vi har helt andra förutsättningar än tidigare att kunna närma oss tanken på att bli en gräsrotsrörelse, om än i början inte så bred men det finns det också förutsättningar att bli på sikt, men lite god metodik.
Dessutom så ser vi något som vi inte sett tidigare. Vi får större ”kluster” av förtroendevalda inom olika LO-förbund, alltså flera som kommer tillsammans, och från LO-förbund som vi tidigare inte sett av inom partiet. Och till skillnad från 1998 så har vi också både insikt och metoder att ta vara på dem och ge dem en meningsfull plats i partiet, baserat på deras fackliga aktivitet och fackligt-politiska kunnande.
Så det är två saker som jag vill ha sagt:
- snacka inte om PS och partikansliets omorganisation förrän vi har kommit en bit på väg om vart vi ska i framtiden, organisationen ska anpassas efter det om det behövs
- kasta inte bort idén om att bli en bred gräsrotsrörelse bara för att vi inte blivit det förr, vi har andra förutsättningar nu och skulle kunna bli det om det är vad vi önskar
Lisa har här kommit med det klokaste och viktigaste inlägget hittills. Hoppas framtidskommissionen verkligen tar till sig det.
Ja, vi kan bygga medlemsbasen, men vi kan också fundera på hur vi arbetar och vilka strategier vi har i den nuvarande organisationen. Det blir så ofta ”först ska vi organisera, sedan ska vi agera”. Men vi måste alltid hitta den klokaste vänsterstrategin för varje nivå av kvantitativ styrka.
Det är min ena poäng.
Den andra poängen är att om basen – vid något givet tillfälle – är svag, kan vi inte partiledningen jobba på ett sätt som förutsätter en stark bas. Till exempel: Efter att S-V-MP-samarbetet inleddes 1998 ansågs det viktigt att höras och synas utomparlamentariskt för att inte identifieras helt och hållet med våra kompromisser. Men medlemsantalet sjönk med 1/3 under de kommande 10 åren och det fanns inte på långa vägar tillräckligt med styrka för att parallellt föra ut det ”riktiga” Vänsterpartiet. Det var en strategi som byggde på en övervärdering av basens styrka.
Angående PS och partikansli, och i vilken ordning saker diskuteras: ja, så skulle kommissionen kunna arbeta. Men deras analys kan ju också komma fram till att förändringarna måste göras just i partiledningen, och ingen annanstans. Partiledningen är ju inte en viljelös utförare, utan just en – partiledning.
Vi måste nog börja med en analys. Hur ser det svenska samhället ut idag? Objektivt OCH subjektivt. Den marxska modellen är för grov. Socialgruppsindelningen likaså. Vi skulle behöva en C H Hermansson, men sådana finnas kanske fortfarande på universiteten. Men vi har inte råd att betala för sådana utredningar och rapporter utan får lita på frivilliga krafter. Finns dom? Vet vi inte förrän vi sökt. Bourdieus modell med olika
former av ”kapital” (socialt, kulturellt o s v) och nät troligen användbar. Hjälper oss också att FÖRSTÅ varför folk agerar som dom gör. Över- och undersåtetänket. Varför människor uppfattar sig som maktlösa, varför vissa inte ens bryr sig om att rösta. Politikförakt och olika kålsuparteorier. VI måste finnas där dessa förledda människor finns. Vi kan inte nå dem genom media, kanske inte ens genom ”sociala media” eftersom många inte deltar där heller. Organisation och aktivitet är och förblir nyckelord. Populismen måste bekämpas och slås tillbaka. Sker inte i riksdagen. 10 % förändrar inte mer än 5 % men ger något bättre utgångsläge för förhandlingar om allianser med andra progressiva krafter. Men vad vi SÄGER i olika valda församlingar betyder mindre (nästan ingenting) än VAD vi är och VAD vi står för i vardagen – och VAR vi finns och står för det vi står för.
Som facklig vet jag ju hur BILLIGT det är med doktorander. Helst på humanistisk fakultet.
Många lärosäten accepterar tyvärr fortfarande stipendier som finansiering.
Utbildningsbidratt 15500 SEK i månaden, nästan ingenting. Anställning sista två åren, men första två åren billigt. Anställning på hum-sam, max 20kSEK i månaden. Skatt och försäkringar på det. 450 kSEK per år. Jämför det med en helsida i DN. Lite overhead på det, säg 600 kSEK och jag tror ingen hum-sam institution skulle spotta i glaset.
Där blir det mycket forskat för lite pengar. Och varje artikel som publiceras kan sen följas upp med debattartiklar i arbetarrörelsen. Bara det faktum att vi går in och styr forskning med egna medel kan provocera högern att angripa externfinansierad forskning. Guldläge för oss! Höj fakultetsanslagen! En ny debatt gratis!
Det här kan bli en kul debattsida! Några korta konservativa neggokommentarer för att muntra upp:
1. Vi måste undvika käpphästanalyser, dvs. ”om bara partiet tycker som jag och driver den fråga som jag tycker är viktigare än alla andra så kommer det att gå mycket bättre”. För det första stämmer det ytterst sällan, för det andra bör vi formulera våra ståndpunkter utifrån vad vi tror är rätt och riktigt, inte utifrån vad vi tror är populärt. Opportunism är i regel kontraproduktiv, eftersom den så lätt genomskådas; fråga (S)! (”Jag röstar inte på ett parti som tycker som jag bara för att jag ska rösta på det”). (Att vi bör välja våra strider och profilfrågor noga är en annan sak).
2. Vi måste inse det tråkiga faktumet att alla partiers valresultat, framgångar såväl som bakslag och status quo, till allra största delen beror på faktorer som partierna inte kan påverka, i synnerhet inte kortsiktigt. Jag kan nte bevisa det, men jag är rätt övertygad om att valkampanjer har liten betydelse för valresultatet. (Det betyder inte att vi ska avstå från valkampanjer – DET skulle sannolikt påverka resultatet! – och inte att vi inte ska försöka påverka det vi faktisk KAN påverka).
3. Nya organisationsformer är ytterst sällan lösningen på någonting, i synnerhet inte radikalt nya former. Att partier och andra organisationer fungerar ungefär på samma sätt som för 25 eller 50 år sedan beror inte på oförmåga eller ovilja att anpassa sig till en förändrad verklighet, utan på det är en form som fungerar. Små och ibland stora organisationsförändringar prövas hela tiden i föreningssverige (vilket är bra och nödvändigt), men de allra flesta påfunden överges – helt enkelt därför att de inte fungerar tillräckligt bra. Det är ett slags naturligt urval, survival of the fittest, i organisationslivet.
Min partiförening, Botkyrka, fungerar allt bättre just nu. Inga mirakel och vi är fortfarande alldeles för små och svaga, men vi har blivit allt fler medlemmar och allt fler aktiva sedan ett par år tillbaka (alltså inget valresultatfenomen även om vi också känt av tillströmningen den sista månaden). Och vi arbetar inte så mycket annorlunda nu än när vi var hälften så många och dubbelt så trötta. Vad framgångarna då beror på? Svårt att säga. Några nya mycket duktiga medlemmar (leve Ung Vänsters skolning!), frånvaro av gnäll och internt käbbel, inga stora misstag vare sig politiskt eller organisationsmässigt. Hårt arbete. Och tur.
2.
Slutsats av det. Den breda vänstern måste redan idag fundera på hur vi flyttar mittpunkten i samhället och påverkar debatten? Det är inte värt ligga på sofflocket till nästa valrörelse.
Hur når vi ut? Med vad? På vilka sätt beroende på målgrupp? Är det mer värt att vi gör något än att vi får med oss flera organisationer?
Om punkt 2:
Att valresultat på sikt beror på större samhälls- och värderingsförändringar kan vi nog enas om, men att just en vänsterpartist säger att valkampanjer har liten betydelse blir märkligt i skenet av att V är det parti som historiskt ”tjänat” mest på valrörelser, 0,8 procentenheter plus i genomsnitt. (Och det är inte bara gamla ”kamrat 4 procents” förtjänst, bästa valspurten gjorde vi 1998 med +2,5 procentenheter).
De stora ökningarna och minskningarna äger ofta rum mellan valen (det ÄR en viktig insikt), men det finns undantag. Vänsterpartiets stora ökning mellan 1991 och 1994 skedde till exempel helt och hållet under den sista månaden – utan den hade vi minskat. Om vi kapat bort de 4 sista veckorna 2006 hade S-V-MP regerat vidare. Var femte väljare ändrar sig numera på slutet.
Om din slutsats inte är att vi ska sluta kampanja, vad är då slutsatsen? Bara att vi ska ha större förståelse för våra valledare?
Visst, det är svårt att påverka valresultatet med valkampanjer, men de spurtvinster som varit möjliga för oss historiskt bör också vara möjliga idag. Det är ett problem att V:s två senaste valspurter (2010 ej ännu medräknat hos SCB) varit de sämsta sedan 1976. Varför är det så få som bestämmer sig för Vänsterpartiet på slutet?
Mitt inlägg var medvetet tillspetsat. Visst kan valkampanjer påverka valresultatet, men inte så mycket som vi ibland tror. Och det är näst intill omöjligt att i efterhand veta exakt vad i valkampanjen som lyfte (eller sänkte) oss. Det finns ett talesätt om reklam: det är bara hälften av all reklam som har någon effekt, men det går inte att veta vilken hälft. Vad gäller det statistiska förhållandet att V oftast går upp under valkampanjen så är väl den närmast liggande förklaringen att vi gynnas av kampanjen som sådan och den större möjligheten till kommunikation, snarare än att vi är särskilt duktiga på kampanjer. Har för mig att kampanjeffekten gäller alla mindre partier, men inte S och M.
Jag förstår inte heller riktigt punkt två måste jag säga. Hade moderaterna varit lika stora som sossarna idag om de inte arbetat mycket målmedvetet och långsiktigt med att förändra sin image och med hjälp av skicklig PR positionera sig bättre i förhållande till den genomsnittlige väljaren?
Folkpartiets rekordval 2002 var väl också ett exempel på hur det kan vända på en femöring?
Du har förmodligen rätt i att det sällan sker några underverk i valkampanjerna. Men det är ju inte samma sak som att säga att partiers framgångar och bakslag beror på faktorer som de själva inte kan påverka.
Pingback: Dags för omprövning: en bredare väg | Svensson
”Den borgerliga alliansen vann inte valet på en eller flera reformer, utan på en sammanhängande berättelse. Sagan om utanförskapet, dikten om arbetslinjen och mantrat ”det ska löna sig att arbeta” är viktiga komponenter för Moderaternas rekordframgångar. Vi måste också fila på vår berättelse. Vad vill vi och varför vill vi?”
M adresserar detta som folk på olika sätt har observerat i sin egen verklighet, att mena att folk skulle vara bortkollrade av utanförskapsfantasier och dikter är rent nonsens, problemen är verkliga.
Att ”det ska löna sig att arbeta” har varit en grundläggande fråga för arbetarrörelse, tycker man inte det faktum att de längst ner sett sin disponibla inkomst öka med 3,5 % sen början av 90-talet inte är ett stort problem kan man inte kalla sig arbetarrörelse.
I grunden är det nämnda sådant som borde ha drivits av riktig arbetarrörelse, det är fundamentala saker. Varför lämnades fältet för så här viktiga frågor helt fritt till M charlatanerna?
Problemet är inte att M är charlataner, problemet är varför förment vänster har lämnat fältet fritt i dessa fundamentala frågor.
Ja det håller jag med om. Tråkigt att du läser texten på annat sätt. Berättelsen är ”sann”, men inte deras politik för att lösa den. Åtminstone inte för alla och som vi vet åtminstone inte utan allvarliga konsekvenser för de allra flesta, såsom en låglöneutveckling, minskad välfärd, ökat utanförskap osv. Jag menade bara att vänstern måste ha både och. En berättelse och en politik. Det räcker inte med att prioritera ”rätt” fråga i det här valet tex ”jobben”. Om man inte kan leverera en sammanhängande berättelse och förslag på tillräckliga och trovärdiga reformer.
Så är det.
Det talas mycket här om organisationsfrågor etc. Svävande förvisso, har knappt sett några konkreta idéer, men organsationen kan omöjligt vara huvudsaken.
Det viktigaste måste i tur och ordning vara Politik, Politik och Politik.
Politiken måste dessutom vara radikal, progressiv, offensiv, nydanande och kunna drivas i ett socialistiskt sammanhang.
Ett stort problem för vänstern är numera den egna konservativa retoriken. Istället för att peka på framtidens samhälle har vi hängt oss fast vid gamla system och värderingar. Inför högerns hot om total nedläggning och privatisering har vår politik handlat om försvar för gamla system och mekanismer. Även sådana som vi tidigare varit skarkt kritiska till.
Vi har därför med all rätt betraktats som konservativa, bevarare av det bestående. Inte så klädsamt för ett parti som vill omdaning av hela samhället…
Parollen ”världens bästa välfärd -utan privata vinster” är ett tydligt tecken på denna politiska handlingsförlamning.
Om inte annat så lär oss moderaternas framgångar att offensiv är A & O. Det gäller att ta initiativet, att ha den mest trovärdiga ”sammanhängande berättelsen”.
Vi har socialismen. Som vetenskaplig grund för samhällsomdaning är den oslagbar!
Dags att börja använda den.
Glömde en mycket viktig sak:
Samarbetet med S & MP var olyckligt från första stund. I en parlamentarisk församling måste man naturligtvis samarbeta, men att samordna politiken innan valet är både självutplånande och antidemokratiskt. Det är ungefär som att välja kanalpaket på Boxer…
Det enda positiva jag kan se med valresultatet är att vi slipper se höga företrädare för Vänsterpartiet såsom ministrar försvara folkfientliga regeringsbeslut. Låt oss inte ta den risken innan partiet är så starkt att det har avgörande betydelse.
Håller med dig att det inte räcker att prioroitera rätt fråga. Jag tror väljarna ganska väl vet vad Vänsterpartiet står för – problemet är att vi dels inte ofta finns på plats för att ge vår politik ett känt lokalt ansikte och dels att många misstror hur det ska åstadkommas
Jag är inte helt bombis på att väljarna vet vad partiet står för.
Särskilt som jag själv inte alltid vet…
Vad jag menar är att det förvisso är en fråga om närvaro och retorik, men att det viktigaste är en vidareutveckling av politiken. Vi måste visa att vi har alternativen till roffarsamhället och att socialism betyder ordning och reda.
Det är de politiska principerna som är ”frågorna”, inte nödvändigtvis tekniska detaljer kring föräldraledighet eller förmögenhetsbeskattning.
Och (viktigt): Det finns ingen väg tillbaka! Det handlar inte om återställare! Vare sig i retorik eller praktisk handling. Vi måste se framåt -hur vi vill att ett rättvist samhälle skall se ut.
Nu blev jag inspirerad av era viktiga inlägg och vill lägga till en fråga: Kan ett rättvist samhälle vara nationellt, måste det inte ur rent biologisk/mänsklig synvinkel vara globalt?
Hej, jag anser mig inte tillhöra något parti, utan ser mig helt enkelt som en som är på arbetarrörelsens, medelklassens och hela samhällets sida i kampen för demokrati, fred, frihet och jämlikhet. Jag skriver under pseudonym. Som jag ser det var vare sig S eller V tillräckligt vänster i årets val. På min blogg skriver jag om detta (avgasahlin.blogg.se).
Det är sant att man behöver en konsekvent berättelse. Man behöver de rätta företrädarna för denna berättelse. Med det de rödgröna gick till val på och med Sahlin som rödgrön ledare, tror jag inte att man gav ett konsekvent intryck.
Sahlin inspireras av Blair, Clinton, Obama, hon inspireras av människor som kommit till och hållit kvar vid makten utan att göra något grundläggande åt samhällsproblemen. Hon är som ett tomt papper redo att fyllas av felaktiga idéer. Hennes konstiga syn på vad vänster är för något fick Reinfeldt att verka som rätt mycket vänster.
Den stora, avgörande skilladen mellan de rödgröna och alliansen, den fundamentala kritiken från de rödgrönas sida, fanns inte.
Jag tror många var besvikna på hur V kompromissat bort mycket i det rödgröna projektet. Jag tror många helt enkelt inte såg att S förändrats så himla mycket gentemot de senaste årens högervridning och inte hade något särskilt förtroende åt Sahlin.
Miljöpartiet hade åtminstone sin gröna profil och verkade ha radikaliserats för många.
S och V däremot blev folk aldrig riktigt kloka på. Sahlins svaghet för politiker som Blair, Clinton och Obama gjorde att hon till en början bara ville arbeta med Mp. Sedan pressades hon att samarbeta med V, mot sin vilja. Sedan pressades V att avge den skarphet som kunde ha gett det rödgröna projektet en verklig rödgrön skärpa.
Summa summarum, ger detta inte mycket att stå på. Särskilt när man vet att Sahlin även inspirerats av det ”rödgröna” projektet i Norge som inte inneburit någon fundamental förändring alls, tvärt om en mer inhuman invandringspolitik och inget ifrågasättande av det uppluckrande av det offentliga som pågår. Privata, kostbara lösningar får allt mer utrymme i Norge, dyra konsulenter fortsätter att användas i det offentliga (medan de offentligt anställda tidigare tog hand om saker, skickas de nu vidare till dyra konsulenter), privata, dyra läkare används i allt större utsträckning i det offentliga, vilket även bidrar till lönekaruseller i det offentliga och samhället i övrigt.
Varför vann då de ”rödgröna” med ytterst knapp margin två gånger i Norge? Tyvärr beror det mindre på en konsekvent, bra berättelse från deras sida, än på motståndarnas svaghet (första gången var folk lika less på borgerliga statsministern Kjell Magne Bondevik som svenskarna på Göran Persson 2006, och andra gången var det som blivit oppositionen tydligt splittrad). Nu verkar oppositionen samlas i Norge och landet gå mot en tid av extremhöger.
Så jag tror att det bästa vore om både S och V började utforma något eget, konsekvent som klart och tydligt gör den dominerande klassen till motståndare, istället för att använda Sahlin-strategin att vara tomma papper som fylls av felaktiga idéer.
Sedan kanske det är dumt av V att associeras för mycket med S och Mp, åtminstone såsom S och Mp ter sig i dag. Jag tror V kanske borde tänka på att gå till val på egen hand och få så stort inflytande som möjligt, för att på det viset kanske till exempel kunna flytta S och Mp längre vänsterut än annars skulle varit fallet.
Jag tror också V borde fundera på hur man kan skapa en solidaritetskänsla, som ingriper både arbetar- och medelklass, gentemot den dominerande klassen. Den dominerande klassen utmärks ju genom sin enorma solidaritet: Den dominerande klassen står alltid samlad för att skydda sina ekonomiska och omoraliska intressen. Jag tror man måste få upp ögonen på en del folk i både arbetar- och medeklass att det faktiskt är i deras intresse att tillsammans kämpa för mer rättvisa.
I en valkampanj kan det till exempel innebära att använda sig av saker som arbetarklass och medelklass kan känna igen sig i, och sedan knyta dessa saker ihop genom att sätta dem i förhållande till den dominerande klassen. Och man måste inte vara rädd för att använda begrepp som ”den dominerande klassen”: Det är just på det viset man kan uppmuntra en medvetenhet hos arbetar- och medelklass om deras gemensamma intresse i att solidarisera sig, skapa den samling och tendens som behövs för att verkligen förändra samhället.
Man kan även visa exempel på hur man i den dominerande klassen agerar solidariskt rika emellan, och sedan retoriskt fråga typ ”är ni i arbetar- och medelklassen solidariska med varann?”
Jag tror det är ett effektivt sätt att kontrastera sig mot den ytliga reklam som det nog är rätt uppenbart vem tjänar på.
Det är säkert flera fel, men i alla fall
”Sedan pressades V att avge den skarphet som kunde ha gett det rödgröna projektet en verklig rödgrön skärpa.”
skulle vara
”Sedan pressades V att överge den skärpa som kunde ha gett det rödgröna projektet en verkligt rödgrön skärpa.”
Jag tror även man borde utforma idéer kring integrationen. Visst, ökad jämlikhet ger bättre integration, men om man också kan hjälpa det hela på traven genom att se på hur man kan göra för att åstadkomma social blandning, genom bostadspolitik mm., så är det riktigt bra.
Och liksom man kan prata om solidaritet mellan arbetar- och medelklass, tror jag det vore en idé att prata om solidaritet mellan majoritetsbefolkningen och invandrare gentemot den dominerande klassen. I en valkampanj kan man till exempel visa hur olika grupper i den dominerande klassen är väldigt duktiga på att vara solidariska mot varann (schejker, adelsmän, affärsmän…), och sedan retoriskt fråga typ ”hur står det till med solidariteten i arbetar- och medelklassen?”
Jag tror också att för att kampanja på detta vis, måste man förstås gå till val på en omfördelningspolitik som heter duga, en omfördelningspolitik till fördel för en politik som skapar bättre integration och minskade klyftor rent generellt.
Sedan är förstås miljöfrågorna viktiga, och där tycker jag också man kunde spela på klassmedvetenhet, då anpassat efter miljöfrågorna förstås, till exempel kanske särskilt framhäva hur ett mer jämlikt samhälle kan vara ett mer miljövänligt samhälle (använda fantasin).
Jag tror många uppfattade det som svagt av V att ingå i det rödgröna samarbetet på det sätt man gjorde, som om man inte längre trodde på och vågade stå för verklig vänsterpolitik.
Sedan tror jag att S tillbakagång har att göra med att folk inte längre förstår vad man ska med partiet när det representeras av en som Sahlin och inte verkar ha varken mål eller mening.
Jag kom på en grej till (betrakta mina tre inlägg som ett, på grund av tidsnöd blev det till att jag skrev allt eftersom): Jag undrar om inte V har något av ett lillebrorskomplex i förhållande till S. Och vill man inte vara lillebror, tror jag det bästa är att köra en egen linje. Att ge efter för S och Sahlin är nog det minst smarta man kan göra. Jag förstår att ni försökte för att se hur det skulle gå, för mig framstår det som att ni inte fick särskilt mycket i utdelning vare sig politiskt eller väljarmässigt, så kanske det vore en idé att stå på egna ben för att försöka bli en faktor att räkna med i politiken, ett parti som fruktades av sina motståndare med sitt genomtänkta och konsekventa sätt, ett respekterat parti, ett parti som så småningom steg i oponionsmätningarna.
Bra inlägg!
Se till att inte glömma 6-timmars frågan!
@Jonas: det är inte så att partiet satsat på det utomparlamentariska som du beskriver. Det är visserligen så att många röster har höjts för att partiet skulle behöva göra det. Men inga beslut har tagist som faktiskt skulle kunnat leda till det. För grupper som tillsatts, inriktningar som beslutats i riktning att göra det har inte varit tillräckliga för det. Är det fel att man inte prioriterade det 1998 t.ex? Det kan jag inte svara på, för den parlamentariska siutaionen var den att vi hade en massa nya parlamentariker att ta vara på.
Därför vill jag mena att du har fel i slutsatsen ”det har Vänsterpartiet redan provat och det gick ju inte”. Däremot övervärderade man organisationen i EUP-valrörelsen 2009.
När det gäller bristen på strategier i partiet så menar jag att det beror på två saker.
1. Många är fortfarande fixerade VAD som är rätt ståndpunkt och alldeles för ointresserade av HUR man får rätt. Mats Einarssons analyser om vad som påverkar politikens möjligheter är såna viktiga insikter för att överhuvudtaget kunna komma framåt i den diskussionen. Dock är vi inte hopplösa på det som en del andra vänsterorganisationer är.
2. Delar av partiet är kvar i det postkommunistiska traumat. Efter murens fall VAR det viktigt att diskutera VAD vi skulle stå för. Mycket av det vi trodde visade sig inte vara sant, medan annat var fullständigt giltiga analyser. Men framförallt var det en hel del personliga trauman kring detta och därav konflikter mellan de som ansåg att de haft ett rimligt avstånd till öst, eller rent av inte förhållit sig dit, och de som var helt demoraliserade och ville att man skulle göra kollektiv avbön och läste in vägran av det som att man var fortsatt stalinist. Den processen har partiet ibland regrederat till när vi får folk som plötsligt återgår till de konflikterna och ska älta dem igen. Och då är vi återigen på banan att diskutera det vi redan egentligen kommit fram till om VAD vi ska tycka, och HUR det ska åstadkommas (som är den svårare diskussionen) trängs undan.
Jag tycker att du talar om rätt saker på emellanåt (att vi inte är en massrörelse och att vi inte är tillräckligt strategiskt fokuserade), men drar fel slutsatser för att du har en felaktig bild om varför vi har de tillkortakommandena.
Pingback: Förnyelseprocess krävs för vänstern | Mullvaden
Extremt trist och nedslående val som tyvärr påminner alldeles för mycket om övriga rika industriländer. Det är mycket få länder i EU som har en utveckling där vänstern inklusive socialdemokratin inte går kräftgång.
Högern har sedan ganska lång tid kopplat ett mycket starkt grepp om hyffsat välavlönade löntagare som inte är organiserade av LO. Tyvärr är den sannolikaste förklaringen att oavsett vad man skulle önska ligger det i denna grupps objektiva intresse att stödja högerpartier alternativt högerflygeln inom socialdemokraterna under överskådlig framtid.
En politik som bygger på att människor ska bli godare tror jag är naiv. Har jag rätt är det antagligen ganska kört för vänstern i Europa under ganska lång tid frammåt i frånvaro av en ny större kris eller annan avgörande världshändelse. Sådana kommer förstås förre eller senare varför man får förbereda sig på femtiotalets ”cocooning” för att bevara organisation, kadrer och strukturer för att snabbt kunna ta striden när situationen ändras.
Det går förstås att trösta sig lite grann med de stora vänsterframgångarna i latinamerika och hoppas att en ny vänster ska uppstå i Sydasien.
Ni får ursäkta en gammal man, men ibland undrar jag vilket parti i Sverige som är mest nationalistiskt SD eller V. Visserligen är det ett val i Sverige som vi fått lite stryk i just nu och det grämer oss naturligtvis (och det är ju ½ år kvar till ”internationaldagen” 1:a maj). Om vi skulle passa på tillfället (vi har ju tre år på oss till nästa valkamp) att lyfta blicken utanför ”den lilla kulan med bara Sverige på”, som uppenbarligen har en hedersplats hos PS och andra som utformar politiken.
Vi har 1 (ett) jordklot. Där bor 7 mdr. människor. 1,5 mdr. av dem är rika, 1,5 mdr. svälter och 4 mdr. är ”bara” fattiga. Vi som bor i Sverige ingår till 98 % i gruppen rika. Jordklotet är en fysiskt begränsad himlakropp där det vi benämner biologiskt liv är möjligt. Detta innebär att jordklotets biosfär har förmågan att reproducera (återskapa) allt som är nödvändigt för att det biologiska livet skall kunna leva vidare. De gröna växterna bygger upp möjligheter till nytt liv, alla andra levande varelser bryter ned det som växterna har byggt upp. Eftersom jordklotet är begränsat är också livskapaciteten begränsad. Vi människor utnytjar idag livskapaciteten hos ca. 1,3 – 1,5 jordkolt/ år till all vår konsumtion. Vi rika människor använder 80 % av detta d.v.s. 1,1 jordklot/år. Vi är 20 % av alla. Rikedommen är människans största överlevnadsproblem, för den bygger på lån och det finns ingen att låna av.
Fundera lite över vad som händer i Sverige om vi plötsligt skulle få uppleva ”global klimaträttvisa”. Att alla 7 mdr. människor skulle dela ungefär lika och vi skulle hålla oss innom jordens ramar och möjligheter att försörja oss för fortsatt liv.
Vänsterpartiet är, åtminstone Svenska, mästare i fördelningsfrågor. Skulle vi inte kunna bli Väldsmästare i just fördelningsfrågor, eller som jag gärna vill kalla det ”global rikedomsbekämpning”? Med lite finlir i vår proppaganda skulle vi kanske kunna få 4 % i riksdagsvalet trots att vi då skulle bli tvungna att slåss för sänkt konsumtion i Sverige.
Jag imponeras av Göran Ekblads kommentar. Han har ju helt rätt. Det enda framtidsinriktade är internationalismen. Inte bara behöver vi solidarisera arbetar- och medelklass i Sverige, utan solidarisera denna svenska arbetar- och medelklass med de ”1,5 mdr. [som] svälter och 4 mdr. [som] är ”bara” fattiga”. Inte bara behöver vi solidarisera lant- och bybor i Sverige, utan solidarisera dessa lant- och bybor med de ”1,5 mdr. [som] svälter och 4 mdr. [som] är ”bara” fattiga”. Osv.
För det är sant, vi kan inte fortsätta tillväxten, den är redan för hög, och det kommer en tid efter oljan.
Jag tror att kan man solidarisera arbetar- och medelklass i Sverige, så innebär detta också att solidarisera invandrare och majoritetsbefolkningen, vilket i sin tur borde vara en bra grund för att solidarisera med de ”1,5 mdr. [som] svälter och 4 mdr. [som] är ”bara” fattiga”.
Delar med mig av mina tankar.
En man och kvinna som språkrör. Låt Ohly kliva åt sidan och få en annan position.
Fixa en eller två extrakongresser innan 2012.
Ge vanliga medlemmar mer inflytande i Vänsterpartiet, det är inte bara toppen som utger partiet, det är medlemmarna som håller partiet vid liv.
Undvik att karriärister armbågar sig fram i de egna leden. Alla medlemmars röster väger lika tungt.
Mer sammarbete mellan distrikt och kommunerna, lär av varandra. Vad gör Vänsterpartiet i Degerfors eller Fagersta som är bra, och vad kan läras av dem?
Visa konkreta exempel på där klassklyftor finns och lyft fram det då det ÄR något som existerar. Klassklyftor är ingen synvilla.
Tala om segregeringen mellan fattig och rik.
Lyft frågan om att tandvård ska gälla som vanlig vård ännu mer.
Kritisera den kapitalism som orsakar kriser och hur kapitalister utnyttjar arbetslöshet att hålla nere folks löner. Kritisera hur den kapitalistiska eliten äger det mesta av jordens resurser. Ordet kapitalism nämns aldrig i tv eller media, ändra på det!
Tala om exempel på extremkapitalismen som existerar på sina håll, där bland annat dricksvatten i länder privatiseras.
Visa att det inte bara är Miljöpartiet som värnar om miljön. Vänsterpartiet hade i en undersökning år 2009 bättre miljöpolitik än Miljöpartiet. http://www.dn.se/fordjupning/europa2009/vansterpartiet-far-bast-betyg-i-miljorankning-1.878971
Skapa ett internetforum för medlemmar, där vi kan dela med oss av våra tankar eller be medlemmar använda http://www.socialism.nu. Men ett eget stort forum vore det bästa och är något som verkligen lockar ungdomar och även andra medlemmar som bor på ställen där Vänsterpartiet inte är så aktivt.
Se inte på fackförbund som inte är med i LO med avsky. Knyt närmare band med de fackförbund som står utanför LO men som är socialistiska och strävar efter ökade rättigheter för arbetare. Fackförbunden är viktiga i strävan efter demokrati på arbetsplatser. Se inte ned på utomparlamentariska grupper tex. SAC Syndikalisterna.
Mer snack om arbetares rättigheter när ni talar med media, och mer om att demokratisera arbetsplatser.
Få media och människor att förstå att det inte är Stalinistisk eller extremkommunistiskt att vilja utöka arbetares rättigheter, kämpa mot klassamället eller vara antikapitalistiska. Tyvärr kommer nog borgerlig media, socialistkritiker och högerpolitiker alltid att kalla er kommunister. CH Hermansson var en förnyare och hela partiet har tagit avstånd från Sovjet, Moskvatrogna har brytit sig ur Vänsterpartiet genom åren. Påminn media och människor om detta.
CH Hermansson är 93 år nu, men verkar ha mer koll på vad Vänsterpartiet borde göra än vad många andra har. Lyssna på honom!
Lämna det rödgröna sammarbetet, ni kan dock fortfarande sammarbeta, men då utan att köra blockpolitik. Det rödgröna sammarbetet har tyvärr fått er att kompromissa för mycket i viktiga frågor.
Ut på gator och torg och visa upp er ännu mer, inte bara när det är valtider.
Kör en hårdare feministisk linje än vad Feministiskt Initiativ gör. Visa att det är mer värt att lägga en röst på Vänsterpartiet om man är feminist.
Bjud in till sammarbeten/diskussioner med tex. Feministiskt Initiativ, Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet. Skapa en bred socialistisk tankesmedja som motkraft till de liberala. Kan de mindre partierna tänka sig att ansluta sig till V? Var inte rädda för att diskutera möjligheterna att slå sig ihop och bilda ett helt nytt parti tillsammans, en enad vänster är kanske vad Sverige behöver? Om respektive parti kan enas och glömma gammalt tjafs förstås, och det är ju inte det lättaste. En bred socialistisk diskussion och sammarbete är kanske vad som behövs?
Vinn den utomparlamentariska kampen mot rasism. Rasisterna är i minoritet, visa det!
Vinn den parlamentariska kampen mot högerpolitik.
Ge Ung Vänster mer inflytande. Det finns radikala krafter som kan förändra, fräscha upp och förnya partiet till att fortfarande vara ett vänsterparti, inte ett socialdemokratiskt högerparti, ge dem chansen.
Ta debatten med Sverigedemokraterna, men undvik att de får sätta agendan i diskussionerna. Visa hur SD är oförmögna att diskutera ämnen utan att ta upp invandring. Gå igenom statistik som är konkret och som inte är vinklad statistik som de använder. Motbevisa dem rejält. SD har en tendens till att göra bort sig många gånger när de är med i debatter, vi har sett flera gånger hur SD politiker avslöjar rent av rasistiska åsikter. Det behövs debatteras mer om klassklyftor, utsatthet och fattigdom snarare än att en representant från Vänsterpartiet bara säger att de är rasister och tittar åt ett annat håll. Alla deras väljare är inte rasister, utan de är i samma utsatthet och lever i samma segregering som just många invandrare är och gör, men de går på högerpopulisternas snack om att det är just dessa invandrare som är roten till allt ont. Visa exempel på högerpopulisternas lögner och ovilja att hjälpa arbetare.
Knyt närmare band med andra socialistiska partier ute i världen, exempelvis Socialist Party USA i kapitalisternas mecka USA.
Det finns Socialdemokrater som kritiserar sitt egna parti för att inte vara ett arbetarparti och att de går för mycket åt höger, bli det arbetarparti som dessa kritiska röster vill ha!
Mer studiecirklar och andra evenemang som samlar medlemmar och som även lockar sådana som inte är medlemmar. Varför inte ha någon socialistisk festival en eller två gånger per år? Få ungdomar att bli intresserade!
Gör allt för att stoppa privatiseringar inom vården och skolan.
Bara en nyfiken fråga: Vad skulle ett ”samarbete” med Rättvisepartiet Socialisterna (1500 röster i valet) ge Vänsterpartiet (334 000 röster i valet), konkret? Och när man väger den nyttan mot dumheten i att lyfta fram ett perifert parti som är ute efter just Vänsterpartiets väljare, vad blir slutsatsen?
Den strategiska principen är ju att små organisationer försöker söka samarbeten med större för att få mer genomslag. Precis som Rättvisepartiet resonerar. Men för Vänsterpartiets del handlar det ju om att söka upp LO, S, Naturskyddsföreningen, Hyresgästföreningen – inte mikropartier som vanliga människor aldrig hört talas om.
Några målsättningar som jag hoppas att partiet kan ställa sig bakom. Den första är den viktigaste.
* Folkmakt. Den är naturligtvis rent instrumentellt nödvändig, ty den är den enda makt som kan ställas mot herremakten. Men den är också grunden för det enda möjliga produktionssättet och samhället. Oavsett hur ärligt uppsåt de hade, såg tidigare revolutionärer alltför ofta folkmakten enbart som ett redskap. I grunden hade de inte tålamod med den, ty de visste ju bäst själva vad som borde göras och hur det skulle vara. Med en sådan inställning kan man ta revolutionens första steg, men inte de följande; och vad det blir av en revolution som aldrig tar mer än det första steget, det har vi fått demonstrerat för oss nog och övernog. Därför folkmakt, i form av nya politiska strukturer (ty självfallet kan folkmakten inte rymmas i den gamla kapitalistiska ordningens institutioner och lagar, som i första hand är till för att försvara herrarna mot den) men framför allt ute i samhället, på basplanet: Självförvaltning i arbetet, både i kommersiella företag och i den gemensamma sektorn, självförvaltning i bostadsområdena. Folkmakten underbyggs av en demokratisk informationsstruktur och dito teknologi.
* En folkstyrd ekonomi. Den institutionella form för ekonomiskt arbete som kännetecknar det nya produktionssättet är det demokratiskt styrda arbetskooperativet. Detta är inte så exotiskt som det låter. Sverige är idag fullt av ”bolag” och till och med ”aktiebolag” som i själva verket är maskerade arbetskooperativer. De har valt att maskera sig därför att kooperativa arbetsorganisationer – till skillnad från byråkratiska skenkooperativer som KF och ”bondekooperationen” – direkt missgynnas både i lagstiftningen och av herrarna i deras dagliga agerande. Att du har en produktiv idé är visserligen redan i sig diskvalificerande när det gäller att få finansiering, men andas du om att du arbetar på ett demokratiskt sätt tillsammans med några polare, så är det helt kört. Om du däremot kommer inspatserande och leker direktör blir bemötandet faktiskt något bättre. Tyvärr är detta inte hela historien. Aktiebolagslagen och den lagstiftning som kringvärver den har sina egna utvecklingslinjer inbyggda, och börsnissemasken växer till sist fast i det ansikte som bär den. Allt detta måste vi ändra på.
Det räcker dock inte att enbart överlämna företagen till de arbetande i form av arbetskooperativer och sedan låta ”marknadskrafterna” sköta relationerna mellan dem och till det övriga samhället. Det kapitalistiska samhället är ingen marknadsekonomi och det vore en reaktionär fantasi att försöka införa en sådan med konstlade medel. Det skulle dessutom – så länge det varade – dela upp folket i ett A-lag (i kommersiella företag som gav profit), ett B-lag (i företag och inrättningar som inte gjorde det, hur nödvändiga och samhällsekonomiskt lönsamma de än vore) och ett C-lag, ty med en sådan ordning skulle många av oss förbli utanför arbetslivet. Dessutom skulle detta vara en utmärkt grogrund för en kapitalistisk restauration, ty i A-företagen skulle det snabbt utkristallisera sig en klass av kapitalister som exploaterade andras arbete, så som skett till exempel i de israeliska jordbrukskooperativerna. Vad mera är, transfereringsproblemet, frågan om samhällets ekonomiska cirkulation, skulle förbli olöst – ty A-medborgarna skulle på samma sätt som våra nutida penningherrar snabbt inse att de hade en kortsiktig fördel av att motsätta sig överföringar till den gemensamma sektorn. Detta samhälle skulle alltså snart drabbas av samma ekonomiska infarkt som det nuvarande ligger döende i.
* Planhushållning. Detta om något är ett ord som det gått troll i, eftersom det förknippas med stalinismens auktoritära kommandoekonomier, drivna i en liten privilegierad klass’ intresse. Det skall påpekas att kapitalisterna själva och deras anställda företagsledare är entusiastiska planhushållare i sina egna företag och koncerner. När man hör på vilket sätt marknadsmullorna tar ordet ‘planhushållning’ i munnen, kan man ju också göra det experiment som brukar avslöja de enklare demagogiska klyschorna, nämligen att fråga sig vad som är den motsats som mullorna väl då önskar sig. Smaka på den: Planlös hushållning. Det låter väl förtroendeingivande? Jaså inte? Nå, vi kan ju erkänna att fast man inom den svenska finansvärlden gjort ett aktningsvärt försök att omsätta detta slagord i praktiken, tycks resultatet inte ha blivit det bästa. Förresten – är inte termen ‘planhushållning’ tautologisk, en tårta på tårta? Förutsätter inte själva ordet ‘hushållning’ någon form av ordning och planmässighet? Nåväl, låt oss då säga hushållning kort och gott!
Ty detta är ju vad vi vill: ett förnuftigt hushållande med de gemensamma produktiva resurserna. De skall satsas på uthållig produktion och utveckling i allas intresse, inte på fnoskiga spekulationsäventyr avsedda att hjälpa A lura skjortan av B. Detta har självfallet ingenting gemensamt med den sovjetiska nomenklaturans utplundring av landets ekonomi, bedriven i skydd av KGB. Att göra den sammankopplingen är ett billigt taskspelartrick som går hem så länge vi, dess publik, reagerar med rumpan i stället för hjärnan. Detta innebär också att att planeringen på sikt måste flyttas från den virtuella till den reella ekonomins sfär, vara realplanering i stället för penningplanering. Ty i den virtuella ekonomins skenvärld ser vi inte skillnaden mellan falska och verkliga värden, mellan spekulativa Monopol-pengar och faktiska tillgångar. Och självfallet är en hushållning värd namnet en öppen och demokratisk process, inte en ekonomisk despotism, höljd i ett mörker som döljer dess verkliga förutsättningar och avsikter – så som fallet är med penningherrarnas egen planhushållning.
* Stopp för fria kapitalrörelser och en ekonomisk vanhävdslag. Detta är punkter som egentligen hör hemma under föregående rubrik, men de är akut nödvändiga försvarsåtgärder i ett övergångsskede. Att övergå från virtuell ekonomi till reell är inte gjort i en handvändning. Medan det sker måste vi se till att herrarna och deras ombud inte med en knapptryckning lägger hela Sverige för fäfot, som påtryckningsmedel eller som repressalie för att vi störtat deras diktatur. Men i grund är det ju så att herrarnas ekonomiska makt vilar på en konvention som vi fäaktigt accepterar men som på intet vis är inbyggd i världsordningen, nämligen att deras virtuella ettor och nollor (eller för den delen papperslappar med påtryckta siffror) utan vidare motsvaras av realvärden vilka de fritt kan förfoga över. Så var det så länge de satt på högar av en reell penningvara, som var eftertraktad alldeles oavsett sin monetära funktion, nämligen ädelmetall. Redan värdetecknet av papper, och än mer den virtuella världens funny money, har sitt värde endast per konvention. Det har värde endast så länge någon är villig att ge dig en reell nyttighet i utbyte. I äldre tid hade man helt enkelt inte möjlighet att hantera information uppdelad på reella kategorier (”varuslag” och olika slags arbete) utan tvangs räkna om allting i en abstrakt normalvärdeskategori, pengar. Så är det inte längre; vi kan idag hantera en reell hushållning, och de möjligheterna har penningherrarna själva satt i våra händer.
Men vanhävdslagen är ett första steg i denna riktning. Det spelar egentligen ingen större roll om finansnissarna skickar det virtuella kapitalet till månens baksida, så länge de inte förstör det reella. Förr – när folkets försörjning fortfarande ansågs vara ett väsentligt statsintresse – kunde åkerjord läggas under offentlig förvaltning om den uppenbart vansköttes, ”låg i vanhävd”. Detsamma måste gälla företag. Det ska inte gå vare sig att systematiskt plundra ett företag och köra det i konkurs medan de som arbetar i det står hjälplösa bredvid och ser på, eller att bara stänga portarna en morgon och förklara att ”företaget” flyttat till Bortre Regnuanaland. Det ska vi sätta P för. Då kan vi till sist säga till de oförskämda små gloparna: Jaså, det passar inte här? Res till Ryssland då!
* Frigörelse från det u-landsmässiga beroendet av råvaruexport och lågteknologi. Trots allt snack om ”geniindustrier” gick förädlingsnivån hos den svenska exporten långsiktigt ner under ett sekel, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet, och den har haft svårt att öka sedan dess. Sveriges ekonomiska öde har i modern tid berott, inte av kullager och telefoner utan av de nyckfulla världsmarknadspriserna på pappersmassa och järnmalm. Denna i längden dödsdömda struktur har upprätthållits med hjälp av subventionerad energi, juridiska privilegier och en systematisk politik för att strypa hemmamarknaderna i exportindustriernas intresse. Här krävs en långsiktig demokratisk resursallokering för nyföretagande, innovation och utveckling. Vad som hittills gjorts i denna riktning kan barmhärtigast kännetecknas som rena rökridåer; det är bara att se på resultaten, eller snarare den häpnadsväckande bristen på sådana. Eftersom man systematiskt håller hemmamarknaderna nere, dör också det innovativa nyföretagandet. Men på sikt måste lokal produktion och konsumtion stödja sig på varandra. Ett folk som inte kan tillfredsställa sina egna grundbehov kan inte vänta sig någon framtid.
* Regional balans. Idag ligger glesbygder med typiska avfolkningsproblem på föga mer än pendlaravstånd från våra få större befolkningscentra. I Skåne är hälften av befolkningen koncentrerad till ett av landskapets fyra hörn. Hur det ser ut i resten av Sverige behöver jag knappast orda om. Obalansen leder till sociala och ekonomiska problem, till oekonomiska transporter och miljöförstöring. Botemedlet är varken politiskt eller teknologiskt. Det är i sista hand en demokratisk teknologipolitik.
* Rättssamhälle. Till och med i jämförelse med andra kapitalistiska stater i Västeuropa är garantierna för mänskliga och medborgerliga rättigheter påfallande svaga i Sverige. Det finns normalt inga sanktioner mot dem som bryter mot dem, som till exempel i USA, och de flesta av dem kan avskaffas genom en enkel votering i riksdagen. Rättsapparaten och polismakten har befogenheter som väcker förvåning i utlandet. Höga byråkrater och politiker betraktar lagen som en skitsak som inte berör deras verksamhet. Till och med inom dess ytterst tänjbara ram är utrymmet för administrativt godtycke och rättsövergrepp utomordentligt stort. Mockningen i detta stinkande augiasstall börjar lämpligen med en både reellt och formellt bindande rättighetsförklaring, följd av upprättandet av en folklig kontroll över ordnings- och försvarsorganen. En rättegångsbalk värdig ett civiliserat samhälle ersätter den nuvarande. Säkerhetspolisen, denna landsförrädiska liga genom vilken utländska statsterrorister systematiskt sprider desinformation, desorganisation och övergrepp i det svenska samhället, förintas restlöst och dess återupprättande förbjuds i grundlagen.
* Demokratisk utbildning. Utbildning är en samhällelig investering i kompetensutveckling, inte som moderaterna föreställer sig, en inrättning förmedelst vilken man skiljer fint folk från sämre. Det räcker inte att bara åter öppna högskolorna för alla och avskaffa segregationen mellan ”riktiga” gymnasier och förvaringsinrättningar för överflödig underklass. Dessutom måste det till en pedagogisk reform från förskolan och uppåt, en som bygger på respekt för eleven som medborgare och människa och som sätter hennes utveckling i centrum. Vad händer i ett samhälle där medborgarna inte från första klass fått lära sig att de är korkade och omöjliga och där de inte utsätts för systematisk ”hjälplösisering”? Det vore intressant att se. Vilka intellektuella och moraliska resurser förstörs inte varje dag i våra klassrum och skolkorridorer!
* Ett självständigt Sverige. Sist och slutligen kommer vi alltid fram till detta: En demokratisering av Sverige har inte större chans att klara sig än en snöboll i helvetet så länge vi är bundna till de genomkorrumperade och auktoritära maktstrukturerna i EU. Då har vi hela den samlade, institutionaliserade fascismen i Europa att tampas med, ”påven, Metternich och Guizot” för att citera Manifestet. På viss sikt är naturligtvis EU bara en hallucination i en sjuk hjärna; det kommer att gå samma väg som Brezjnevs Sovjetunion. Man har kedjat oss till ett kadaver. Men upplösningsprocessen kommer sannolikt inte att bli muntrare i det senare fallet än i det förra, så ju snabbare vi kommer loss, desto bättre.
Jag skulle även se att partiet arbetade mer lokalt, är inte kommunalpolitikens möjligheter rejält förbisedda?
Kommunerna kan själva anställa fler personer inom till exempel skola, socialtjänst och omsorg. I hur många kommuner finns det inte utbildade arbetare, till exempel lärare som går arbetslösa?
Kommunerna har också ett socialt ansvar för arbetslösa, papperslösa, lågutbildade, sjukskrivna, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, kroniskt sjuka, missbrukare och förtidspensionerade och inte minst deras barn som tvingas bära vidare sina föräldrars arv! Alla dessa människor negligeras totalt i dagens Sverige!
Här kan Vänsterpartiet göra mycket. Till exempel så borde vi se till så att socialtjänsten betalar daghem och fritidshem för barn till föräldrar med ovanstående problematik . För att föräldrarna ska skicka sina barn dit så kan det krävas någon form av ekonomiskt incitament, säg 200:- i veckan. En sådan åtgärd skulle inte vara dyr eller svår att vinna gehör för, men den skulle ge många barn tillgång till en trygg och stimulerande miljö och näringsrik mat (inkl. omega 3 och annat nyttigt).
Hälsokontroller bör också genomföras för att utvärdera fysiskt och psykiskt välbefinnande. En belöning på ett par hundra kronor skulle motivera fattiga föräldrar att skicka i väg sina barn på sådana undersökningar ett par gånger per år.
Som sagt, detta skulle inte vara dyrt – med all sannolikhet skulle det löna sig i längden. Och i vilket fall är det en skyldighet för samhället att se till så att alla människor har rätt till ett värdigt liv med lycka och möjligheter.
Jag skulle också gärna se att Vänsterpartiet såg till att inrätta kommunala ombudsmän som hjälper utsatta människor att få rätt mot överheten.
Jag föreslår också att Vänsterpartiet i de större städerna ska driva på för att bygga kommunala internatskolor för gymnasielever. I dag är det i princip bara den absoluta överklassen som har möjlighet att gå på internatskola, men det är framförallt för elever från otrygga hemförhållanden som en internatskola skulle vara en viktig tillgång. Men utöver att vara en trygg plats för studier så tror jag att en skola där elever bor, äter, sover och studerar tillsammans kan verka mycket positivt för kamratskap, mognad, ansvar och solidaritet.
Rupert, trots alla ord så glömde du de 2 viktigaste. Ekonomisk tillväxt. Det samhälle du målar upp klarar sig inte utan någon % årlig tillväxt i ekonomin. Ekonomisk tillväxt är tyvärr omöjligt ganska snart, eftersom vi redan änvänder 1½ jordklot/år. Ursäkta om jag blir tjatig, men det verkar behövas! Och kom ihåg: Det hjälper inte att kalla det ”hållbar tillväxt” för tillväxt är tillväxt och den måste ta sin näring från jorden. Däremot är det bättre med tillväxt som inte skitar ner i onödan utan bara skövlar.
En demokratisk kommunistisk hushållningsekonomi skulle inte ha något problem med att generera tillväxt. En sådan ekonomi skulle frigöra slumrande produktivkrafter (arbetarklassen!) utan motstycke i historien, tillväxten skulle potentiellt kunna vara enorm.
Men som du påpekar så lever vi i en värld av ändliga naturresurser, snarare än att fokusera på att öka de materiella tillgångarna bör vi fördela dem och bygga samhället på social gemenskap, kultur, idrott och kunskap.
Men en målsättning på längre sikt bör hur som helst vara att exploatera och gärna också kolonisera solsystemet. Där liksom för alla stora utmaningar (världsfattigdom, växthuseffekt osv) fodras gemensamma, koordinerade ansträngningar av ett slag som omöjligen kan uppnås inom ramarna för det kapitalistiska systemet. Endast kommunismen kan erövra rymden!
Inte ens kommunismen kan erövra rymden. Vi bor på ett rymdskepp. Men ett mycket begränsat sådant. Skall vi hitta en annan planet att bo på så måste vi färdas så länge att lasten på vårt färdmedel måste kunna försörja tusentals generationer passagerare.
I verkligheten skulle man möjligen kunna tänka sig att en ”demokratisk kommunistisk hushållningsekonomi” skulle kunna kunna uppnå balans på jordklotet mellan produktion och reproduktion. Mellan de uppbyggande (reproduktiva) krafterna och de nedbrytande (produktiva) krafterna. Då skulle mänsklig överlevnad på planeten Tellus vara möjlig.
Kul att vänsterpartiet öppnar upp sig för förslag för ett bättre resultat och ett starkare parti i framtiden. För att vänsterpartiet i sin helhet ska nå framgångar i sitt arbete måste en del saker till för att isbrytningen ska kunna ske och det är tre följande saker:
1. Mobilisera människor – För att vänstern ska bli en vital och offensiv rörelse måste vi börja engagera människor i och utanför partiet. Alltför ofta lägger man mer tid på det parlamentariska arbetet och nästintill inget på det utomparlamentariska. Denna obalans har resulterat i alltför många kommunalpolitiker och alltför för få medlemmar, i synnerhet aktiva såna. När medlemmarna uteblir förtvinar partiet, både demokratiskt och politiskt. Ska vi vända vinden måste vi satsa på en aktiv medlemsrekrytering med förhoppning om en massa aktivister som bär upp partiet och dessutom skapar ett tryck underifrån för politiska krav. En annat skäl är att en stark vänster också utgör ett värn för att andra, mer extrema politiska krafter ska suga upp folkligt missnöje och sätta dagordningen i samhället. Då kan det sluta som i Holland där den stora frågan är om landet ska förbjuda burka eller inte. Här har vi mycket att lära av holländska Socialistiska Partiet som gjort underverk tack vare sin utåtriktade verksamhet och radikala profil.
2. Riv upp det rödgröna samarbetet – samarbetet med miljöpartiet och socialdemokraterna har inneburit smärtsamma kompromisser som till stor del suddat ut vänsterns systemkritik mot det nyliberala systemskiftet och mot de makthavare som är ansvariga för denna utveckling. När vi inte kan vara självständiga och i opposition så försvinner vi bakom (s). Politiken blir utslätad och rasisterna/extremhögern får förklara problemen. Riv upp samarbetet och låt vänsterpartiet bli ett oppositionsparti värd namnet.
3. Börja driv en systemkritisk och socialistisk vänsterpolitik – den vänster som inte vågar stå upp för sin ideologi och politik har inget existensberättigande. Eller med andra ord: när vänstern slutar driva vänsterpolitik har arbetarklassen ingen som helst anledning att sluta sig bakom våra led. I Europa har den parlamentariska vänstern lidit katastrofala nederlag sedan Berlinmurens fall just därför att man anpassat sig efter borgerlighetens dagordning och kapat banden till sin klassbas, i likhet med socialdemokratin och fackrörelsen. Det är på tiden att vänstern på allvar börja prata mer om klassrelaterade frågor med ett socialistiskt program plus ett stärkt konfliktperspektiv mellan löntagarna och kapitalägarna och dess politiska företrädare. Varför inte exempelvis på allvar börja prata om 6-timmars arbetsdag, Sverige ut ur EU och rejäla skattehöjningar på bolagsvinster och (höga) inkomster för en utbyggd offentlig sektor?
Nu blev det ett långt inlägg men jag hoppas Framtidskommissionen, partiledningen och alla v-medlemmar läser detta och begrundar fakta. Vänstern måste sluta att backa och istället våga ta strid för arbetarklassens intressen. Gör vi det så har vi stora chanser att vända nuvarande högervind. Gör vi inte det så väntar fortfarande nederlag och en allt starkare höger som kopplat grepet totalt över samhällsdebatten och problemformuleringsinitiativet. Det är dags för en vänster för 2000-talet!
Dags att skriva ”invandrare”inom citationstecken och tala tydligt i termer som utrikesfödda (används inom forskning vad jag vet), invandrade eller personer inflyttade/som flytt från annat land.
Vänstersidan i politiken (inkluderande SAP) har inte haft en stor mobiliserande reform sedan 70-talet. Då hade vi MBL, LAS, daghem åt alla barn och löntagarfonder, före det var det t.ex. ATP.
Genom att driva en sådan stor samlande reform erövrar man agendan i politiken, mobiliserar människor för något progressivt. Nu har moderaterna med stor skicklighet erövrat den politiska agendan, satt upp breda folkliga mål (arbetslinjen) och vänstern måste argumentera i uppförsbacke.
Vänstern har inte dragit fram ett enda förslag som radikalt förändrar antingen fördelningen av ekonomiska resurser (som daghem, ATP) eller som förändrar makten på arbetsplatserna (löntagarfonder, LAS MBL). Det är en mycket stor brist.
Dessutom har vänstern hamnat i en försvarsposition vad det gäller de institutioner som vänstern skapat. T.ex. försäkringskassan och AMS har en gång haft en stark progressiv roll, men har förvandlats och är nu ineffektiva i bästa fall, i sämsta fall institutioner som faktiskt förtrycker de som hamnat snett. Det finns all anledning för vänstern att reformera sina reformer, montera ner det gamla i folkhemmet och ersätta det med något nytt, bättre anpassat till tiden.
Jag tror också att man måste erkänna att de lönearbetande är helt andra nu än de var på 50- 60- eller 70-talet. De är mycket bättre utbildade, har gått längre i skolan. De har språkkunskaper, de reser och ser världen på ett annat sätt och vi är alla del i den stora förändringen i kommunikationer med mobiltelefoner, internet och vad det för med sig.
En individualism är en mycket större möjlighet nu än det var. Barn uppfostras till att vara individer på ett helt annat sätt numera. Det är inte alls bara av ondo – det fanns många negativa saker med de gamla kollektiven. T.ex. en stark konservatism vad det gäller sexuell läggning eller kvinnors roll och position. man ska minnas t.ex. partiets njugghet mot organiseringen av hembiträden på 30-talet, eftersom hembiträden inte var ”riktiga” proletärer.
Individualismen är givetvis inte socialismens eller frihetens fiende utan en del av vad socialismen skall leverera.
En ny vänsterpolitik måste skapa utrymme för individuella val, att en kollektiv lösning inte är den bästa. Det behöver på inget sätt innebära att man tappar kontrollen eller ger upp målet med en jämn fördelning.
Jag är, som många här, inte så duktig på att ge konkreta förslag som skulle lösa problemen. Men en idé kunde vara att driva den kortare arbetstiden som en frihetsreform. Friheten att få mera tid för att utveckla sig själv, för att vara med sina barn eller vad man vill. Individen får mer utrymme om arbetet tar mindre del av dagen.
Det andra är jämlikheten. Det finns nu forskning som visar att jämlikhet förbättrar för alla – också överklassen. Jag tror att vi skulle ta fram en gigantisk jämlikhetsreform, kanske med olika komponenter och inte nödvändigtvis enbart med beskattning. I ett jämlikhetsreformerande skulle också kortare arbetsdag kunna ingå, men framför allt jämlikhet på jobbet, mera makt åt de anställda. Kanske inte nödvändigtvis åt facket. Ge de anställda en viss makt på bolagsstämmorna genom en gradvis ökning av röster (kanske inte någon del i avkastningen). Genom större makt (och ansvar) för de anställda ökar jämlikheten i makt. Och högern skulle aldrig kunna göra det till sin fråga.
Jag tycker att det är sorgligt att vänstern i stor grad dragits med i sossarnas naiva etatism, statsdyrkan. Det som en gång i tiden skiljde kommunisterna från reformisterna var just att kommunisterna var statskritiker medan reformisterna trodde på statens möjligheter. I dag är det istället högern som kan gå och hyckla att de är för ett starkt civilsamhälle. Vänstern måste återerövra statskritiken! Här är det ytterst viktigt att skilja staten från de funktioner den lagt under sig, vi är naturligtvis inte emot välfärden utan den statliga kontrollen av välfärden. Vi är inte emot de folkvalda landstingen utan de kontrollerande maktapparater som är länsstyrelserna.
”Jag tror också att man måste erkänna att de lönearbetande är helt andra nu än de var på 50- 60- eller 70-talet. De är mycket bättre utbildade, har gått längre i skolan. De har språkkunskaper, de reser och ser världen på ett annat sätt och vi är alla del i den stora förändringen i kommunikationer med mobiltelefoner, internet och vad det för med sig.”
Verkligen! Och det är en ENORM styrka för det kommunistiska projektet. Om arbetarklassen förut, likt antikens slavar, var definierade av sin underordning och tämligen oförmögna att utveckla någonting utöver vad Lenin kallade för ett fackföreningsmässigt medvetande så besitter dagens arbetarklass vad som krävs för att själva ta makten i samhället. Vem i dag kan på fullt allvar säga att arbetare är för korkade och obildade för att själva förvalta det samhälle de skapar? Utvecklingen har gjort såväl borgarklassen som elitpartiet överflödigt.
Ändå sitter diverse nostalgiker och är uppgivna eftersom de inbillar sig att arbetarklassens utveckling tvärt om gjort dem mindre benägna att ta makten i samhället. Att arbetarklassen i dag bara för att de kan läsa, skriva och har tillgång till bil och internet inte längre har något intresse i kommunism. Jag tycker det är helt befängt.
Den moderna tekniken har också medfört radikalt nya förutsättningar för demokratisk kontroll över såväl politik som ekonomi. Det finns en enorm potential i all datorkraft och IT-teknologi som helt enkelt inte ges möjlighet att blomma ut eftersom den fjättras av de kapitalistiska produktionsförhållandena. Vi kan faktiskt i dag tillämpa betydligt mer direktdemokrati och marknadskrafterna är totalt otidsenliga, inte ens kapitalisterna förlitar sig på dem längre. Datorer kan räkna ut vad som behövs mycket snabbare och mer exakt än vad marknaden förmår skicka sina prissignaler.
”En individualism är en mycket större möjlighet nu än det var. Barn uppfostras till att vara individer på ett helt annat sätt numera. Det är inte alls bara av ondo – det fanns många negativa saker med de gamla kollektiven”
Håller helt med. Det är egentligen ett borgerligt argument att vänsterpolitik skulle innebära att kollektivet sätts över individen, ett argument som många vänstersinnade ironiskt nog börjat tro på själva. Som jag ser det så är individuell och kollektiv frihet två sidor av samma mynt, som Marx uttryckte det: ”En vars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”. Ett starkt och fritt samhälle producerar starka och fria individer som producerar ett starkt och fritt samhälle…
Håller också med om att arbetstidsförkortning är ett mycket viktigt krav som Vänsterpartiet borde göra till en profilfråga. Vi måste också bli bättre på att lyfta fram alla fördelar som kommer med jämlikhet och att det faktiskt knappt finns några nackdelar ö.h.t. Föreställningen om att ojämlikhet behövs för att motivera oss är totalt felaktig, faktum är att stora ekonomiska incitament ger SÄMRE prestation, se ex: http://www.youtube.com/watch?v=u6XAPnuFjJc
Det du skriver har fått mig att fundera lite mer på det här med makten. Det traditionella sättet att se på maktfrågan har varit att enbart se den politiska och rätt kollektivistiska makten, där det är svårt för var och en att känna att hon har makt.
Det är nog svårt att göra något åt det för vitsen är just att majoriteten skall bestämma och då blir den enskildes synpunkter urvattnade och bortkompromissade, det är nästan en nödvändighet.
Men man skulle kunna ha mycket mer maktutövande i en snar framtid via internet, via folkomröstningar, föregångna av ”webinar”-aktiviteter med debatter där många kan delta.
Man ska inte heller glömma borrt ”röstandete med fötterna” alltså konsumentmakten. Det är sällan konsumenterna verkligen har så stort inflytande och det är borgarnas fråga. Men om vänstern synade hur olika marknader fungerade och framtvingade möjligheter för konsumentmakt på ett annat sätt. Exempel kan vara tjänster där man skulle förbjuda längre bindningstider än 1 månad, förenkla för konsumenten att t.ex. byta bank, försäkringsbolag, TV-, telefon och internetbolag, hårdare vad det gäller missvisande reklam osv så kunde det bli spännande:
- Vänstern argumenterar för större frihet, individualism som samtidigt var mot kapitalet
- Högern skulle tvingas försvara kapitalets inskränkningar i marknaden
Jag är övertygad om att man kan reglera och styra marknaden betydligt bättre än vad som sker i Sverige. Där är lagarna i USA och Storbritannien betydligt tuffare än här. Och man kudne gå ännu längre. Det finns – med datorer och med internet – massor av möjligheter att reglera marknaderna med motivet ”att få dem att fungera bättre”. Det är nämligen så att kapitalet vill inte ha konkurrens, de vill dominera marknaden.
Men framför allt behövs det nya maktreformer i arbetslivet.
”Mobiliserande reform”. Gillar begreppet! Jag tror att det varit en av arbetarrörelsens stora svagheter de senaste valen. Särskilt som Moderaterna tidigare alltid fört fram en mobiliserande reform ÅT Socialdemokraterna och Vänsterpartiet: gigantiska skattesänkningar. (Någon slags ”negativ mobiliserande reform”.)
Jag blev medlem i v under valnatten. Har samlat på mig en del övertygelser och insikter under åren, men vad jag vill säga här är följande. Synd att ordet ”kommunism” blivit omöjligt att använda, för det inbegriper en ekonomisk teori som är ett alternativ till kapitalismen / nyliberalismen. Utan ekonomisk teori är det svårt att bli annat än ett ”missnöjesparti”. Den franska idéhistorikern Fernard Braudel kallade kapitalismen för antimarknad, eftersom den sätter marknaden ur spel, och det finns idag nya radikala ekonomer som verkar för ”välstånd utan tillväxt”. Bör kollas upp! För det andra måste v-partiet tänka större än Sveriges gränser och på allvar diskutera globaliseringsfrågor; vägra den lilla svenska ankdammen med dess plånboksfrågor – de riktiga politiska frågorna är MYCKET större, vilket inget svenskt parti verkar vilja tillstå.
Det är inte genom att förfuttiga problemen i Sverige (”ankdamm” och så vidare) som vi ökar engagemanget för globala frågor. För dem som har det tufft i Sverige är svensk inrikespolitik på liv och död. Här har global- och miljörörelser en del att slipa på i sin retorik.
De globala frågorna är också på liv och död, men är mindre påtagliga. Måste vi inte konkretisera dem genom att visa på konsekvenserna för vanliga svenskar, i Sverige – snarare än att prata om att ”lyfta blicken” o s v? De kanske syns om man tittar ner i marken också?
Det är ändå klart att varje politisk reform i Sverige kommer att ha kopplingar till den globala politiken, eftersom Sverige är så väldigt beroende av utlandet, både för export och import. Det svenska näringslivet är mycket starkt kopplat till den globala marknaden.
Därför kommer varje reform att synas i det perspektivet och varje förslag vänstern ställer måste ha tagit hänsyn till dessa kopplingar. Men t.ex. ökad demokrati på arbetsplatsen har väldigt liten effekt – även om högern kommer att hävda att det t.ex. minskar utländska investeringar i Sverige. Men då får vi beräkna vad förlusterna kan bli (och troligen blir de inte speciellt höga).
Däremot tror jag inte på en politik som bygger upp dåligt samvete pga ojämlikheten i världen. Det tjänar inget till att klä sig i säck och aska och vi är trots allt bara några promille av världens befolkning. Solidariteten skall byggas utifrån en styrkeposition, inte utifrån skuld, skam och dåligt samvete.
Du har rätt Catharina!
Visst har vi fått genomslag mot vinster i välfärden, men tyvärr inte fler röster. I Stockholms stad kom vi ut bra med kritik mot utförsäljningen av Centrumkompaniet till Boultbee, pga att vårt borgarråd hade politisk näsa för att det var en fråga med sprängkraft, många småföretagare i förorterna drabbades hårt. Det låg mycket arbete bakom med egen undersökning, en artikel i SvD, en debatt och en anmälan till revisorerna. Man kan säga att vi blev det parti som ”ägde” kritiken mot borgarna men tyvärr räckte det inte för att gå framåt, istället gick vi bakåt.
Vi är således bra på att sätta fingret på fel, sämre på att få fram och få ut hur vi vill ha det istället. För att vända trenden måste vi skapa en sammanhängande ”berättelse” som det så vackert heter idag, om vad som är viktigt i dag och i snar framtid och inte om hundra år. Vår berättelse bör handla om hur vi når ökad jämlikhet, vilket ställs mot ökade skillnader i levnadsvillkor, om att vi människor är beroende av varandra för en bra framtid för alla ,vilket ställs mot egoism som på sikt skapar otrygghet för alla, om att klimatkrisen kräver solidariska lösningar vilket ställs mot kortsiktigt tänkande. Något i den stilen tror jag att vi måste formulera, fast i mer konkreta ordalag.
Efter att ha avsagt sig kommunismen som mål har vänsterpartiet delvis spelat ut sin roll som ett visions skapade kraft..
”De som dödar nu dagligen har fått oss att känna samvete för saker som hände för över 50 år sedan och i tider med feodalism, kolonialism, slaveri och då även de svarta i USA ansågs vara lik djur och hade inga politiska rättigheter…”
Arbetarmakt samt arbetarstyrda företag och arbetarcivilisation med att värna om de gemensamma behoven samt miljön som huvudmål, kan inte uppnås via den giriga, listiga/sluga samt bombentusiastiska liberalismen… i alla dess former!
Samtidigt som de via olika konjunktur eller placering knep berövar folk deras framtida besparingar(fonder/aktier/pension) sätter de igång ett internationellt kampanj där arbetare sätts mot arbetare(de som har kvar sitt jobb mot de som av kriserna blivit arbetslös eller de friska mot de sjuka eller de blonda mot de gula/svarta7bruna,eller de kristna mot muslimer o Judar eller vad somr…
Men nu är det på mer alvar då vi nu kommer att tvingas se våra barn delta i krigen om oljeresurserna!
Vi måste nu vända oss till föräldrarna, med: låt inte ett avbrutet samarbete mellan de rödgröna ge högern fullmakt till att sända Era barn för att döda andras barn eller dödas av andra i elitens krig för oljeresurserna runt om i världen!
Blod för olja är ett gammalt o primitiv borgerlig politik som alla vi civiliserade människor måste motarbeta!
Vi har råd att betala för vår oljekonsumtion, vi behöver inte döda andra folk för något vi kan köpa och då även utöka vår handel med dessa folk!
Är det inte dags för även oss kamrater?
”Luxemburg. EU:s utrikeschef Catherine Ashton har fått mandat av de 27 medlemsländernas utrikesministrar att undersöka hur relationerna med Kuba kan förbättras efter frigivningen av regimkritiker och ekonomiska reformer.
Beslutet togs på spanskt initiativ på utrikesministermötet i Luxemburg på måndagen, uppgav en diplomat.
Ashton ska avlägga rapport på nästa utrikesministermöte i december.”
Sorgligt om den nu borgerligt styrda EU tar till vara Cubas demokratisering för oss…